Köpmannen Charles Felix Lindberg stirrar på uppfinnaren John Ericsson. Varje dag, sommar som vinter, och kommer så att göra intill evigheten, eller tills han faller omkull på grund av metallröta. Förmodligen funderar gjutjärnshjärnan på samma sak, hela tiden. Varför står den där propellernissen på andra sidan? Varför är han högre?
Kategori: Göteborg
Ovan jord, och frånsett grushögar.
Får väl tilläggas. Vad som finns i underjorden vet man ju inte. Tog en runda i centrala stan med cykeln och kameran. Så här såg det ut.
Göteborg. Hemestern i min stadsdel fortsätter obevekligt. Kanske pågår den i evighet.
Hursomhelst på Viktoriagatan nu. I begynnelsen heter gatan Övre Magasinsgatan och är en förlängning av Magasinsgatan i innerstaden, då när den växer och kliver över vallgraven. År 1881 föreslår en doktor Leman, förmodligen av judisk börd, att gatan ska byta namn till Viktoriagatan.
Anledningen är besöket av den 20-åriga Viktoria av Baden som då, i Göteborg, för första gången beträder svensk mark. Hon är kusin till Kejsar Wilhelm I, och kommer i sällskap av en svensk, Gustav.
Hur kom jag in i hans huvud?
Ja, semesterresan fortsätter, kors och tvärs i tid och rum, med växande risk för nördighet.
Dagen är varm och solen står högt när jag klättrar ner längs bergsidan, snubblar på stenar, trampar i fårskit och svettas. Framför mig breder ängar och klippor ut sig, brutna här och där av byggen i stenstaden. Långt borta i bakgrunden, på andra sidan vallgraven, ser jag den forna befästningsstaden Göteborg. Där glittrar nybyggda Sahlgrenska Sjukhuset vid Grönsakstorget. En av Victor von Gegerfelts skapelser.
Semesterresan i min stadsdels historia landar i 1800-talets skrytbyggen och den storslagna stadsplanen från 1866. Vad är det som pågår?
Ja, det byggs palats. Dicksonska Palatset står klart 1862 vid korsningen Gamla Allén (Södra Vägen) och Nya Allén i Göteborg. Beställare är Oscar Dickson, stenrik affärsman, ägare av gods och gårdar, träpatron, en av Sveriges största markägare och kompis med prinsen av Wales.
Fortsätter den oklanderliga semesterresan – forskningen på min egen stadsdel, Vasastaden. Resan leder tillbaka till 1807. Lite längre än planerat. Fastnar i allt spännande som pågår.
Tänker att det är en varm oktoberdag. Göteborgarna vandrar omkring i trängseln innanför de sju meter höga befästningsmurarna. Det luktar illa. Närmare 200 år med slakteriavfall, slam, slaskvatten och latrintömningar har förvandlat kanalerna och vallgraven till en stinkande smitthärd. Stanken blandas med röklukt från den senaste branden. I Europa krigas det för fullt. Napoleon krossar allt motstånd på land och sätter kontinenten i blockad mot Storbritannien.
Idén att utforska min egen stadsdel under semestern känns oklanderlig i dessa coronatider. Dessutom behagligt begränsad. Tanken är att göra det nyfiket, som jag aldrig har bott här och aldrig sett staden. Ta bilder som en turist.
Promenerar gatorna och tänker på vad byggnaderna berättar. Tydligt är att de kommer från en annan tidsålder. Palatsliknande fasader, pampiga entréer och enkla köksingångar på bakgårdarna. Det är slutet på 1800-talet och doftar herrskap och tjänstefolk. På gatan klapprar hovar mot kullerstenen. Kusken smackar och mannen i den fina rocken lyfter en aning på hatten när två damer med parasoll stannar till på den stenlagda trottoaren.