År 1513. Landsbygd strax utanför Florens. Machiavelli sitter finklädd i kammaren och skriver så pennan glöder. Han jobbar på något som ska bli historiens mest kända instruktionsbok för despoter. Il Principe, Fursten. Men det är knappast hans mening. Det ser mer ut som en jobbansökan, adresserad till Lorenzo II de’ Medici.
Vi backar några år.
Göteborg. Hemestern i min stadsdel fortsätter obevekligt. Kanske pågår den i evighet.
Hursomhelst på Viktoriagatan nu. I begynnelsen heter gatan Övre Magasinsgatan och är en förlängning av Magasinsgatan i innerstaden, då när den växer och kliver över vallgraven. År 1881 föreslår en doktor Leman, förmodligen av judisk börd, att gatan ska byta namn till Viktoriagatan.
Anledningen är besöket av den 20-åriga Viktoria av Baden som då, i Göteborg, för första gången beträder svensk mark. Hon är kusin till Kejsar Wilhelm I, och kommer i sällskap av en svensk, Gustav.
Hur kom jag in i hans huvud?
Ja, semesterresan fortsätter, kors och tvärs i tid och rum, med växande risk för nördighet.
Dagen är varm och solen står högt när jag klättrar ner längs bergsidan, snubblar på stenar, trampar i fårskit och svettas. Framför mig breder ängar och klippor ut sig, brutna här och där av byggen i stenstaden. Långt borta i bakgrunden, på andra sidan vallgraven, ser jag den forna befästningsstaden Göteborg. Där glittrar nybyggda Sahlgrenska Sjukhuset vid Grönsakstorget. En av Victor von Gegerfelts skapelser.
Semesterresan i min stadsdels historia landar i 1800-talets skrytbyggen och den storslagna stadsplanen från 1866. Vad är det som pågår?
Ja, det byggs palats. Dicksonska Palatset står klart 1862 vid korsningen Gamla Allén (Södra Vägen) och Nya Allén i Göteborg. Beställare är Oscar Dickson, stenrik affärsman, ägare av gods och gårdar, träpatron, en av Sveriges största markägare och kompis med prinsen av Wales.
Fortsätter den oklanderliga semesterresan – forskningen på min egen stadsdel, Vasastaden. Resan leder tillbaka till 1807. Lite längre än planerat. Fastnar i allt spännande som pågår.
Tänker att det är en varm oktoberdag. Göteborgarna vandrar omkring i trängseln innanför de sju meter höga befästningsmurarna. Det luktar illa. Närmare 200 år med slakteriavfall, slam, slaskvatten och latrintömningar har förvandlat kanalerna och vallgraven till en stinkande smitthärd. Stanken blandas med röklukt från den senaste branden. I Europa krigas det för fullt. Napoleon krossar allt motstånd på land och sätter kontinenten i blockad mot Storbritannien.
Idén att utforska min egen stadsdel under semestern känns oklanderlig i dessa coronatider. Dessutom behagligt begränsad. Tanken är att göra det nyfiket, som jag aldrig har bott här och aldrig sett staden. Ta bilder som en turist.
Promenerar gatorna och tänker på vad byggnaderna berättar. Tydligt är att de kommer från en annan tidsålder. Palatsliknande fasader, pampiga entréer och enkla köksingångar på bakgårdarna. Det är slutet på 1800-talet och doftar herrskap och tjänstefolk. På gatan klapprar hovar mot kullerstenen. Kusken smackar och mannen i den fina rocken lyfter en aning på hatten när två damer med parasoll stannar till på den stenlagda trottoaren.
2014, 27 April. Vi startar i Tokyo med riktning mot prefekturen Ishikawa, ett län på huvudön Honshus västra kust. Tåget går genom tunnlar, över broar på bastanta betongfundament och bitvis jämte breda landsvägar utan trafik, tillika uppförda på oändliga mängder betong. Målet är prefekturen Ishikawas residensstad Kanazawa.
Tänker på boken som jag nyss läst. Japan – A Reintepretation. En grubblande historia. En amerikansk journalist vid namn Patrick Smith skriver om ett bortglömt land, brutalt industrialiserat, utsuddat. Boken är så deppig att jag inte orkar fram till slutet.
Antar att det är detta land vi är på väg till.
Vi kommer ut på den västra sidan av de japanska alperna. Det är april och snön tinar. Risfält och tätt sammanpackade hus dundrar förbi. Här är samhällena små och ser ut som de ofta gör i Japan: gamla trähus med bräckliga fasader, nya lådor av betong – funktionellt, billigt och starkt. De är samhällen som är på väg att försvinna. Jag läser i Japan Times om en think-tank som förutser att ettusen småstäder och byar kommer att sakna fertila kvinnor inom tre decennier.
Vi kliver av tåget i Toyama och hyr en bil, fortsätter norrut till halvön Noto, passerar risfält och kör ända upp till staden Wajima. Där blickar vi ut över Japanska sjön. På andra sida Nordkorea, utom synhåll. Det regnar.
Vi övernattar vid havet, sover, vaknar och äter en vidunderlig frukost och blickar ut över ett stilla vatten. Funderar. Detta är baksidan, den som är vänd mot det asiatiska fastlandet. Bakvattnet när Tokyo och Osaka kolonialiserar det övriga Japan, i Smiths beskrivning. Det sker i det ekonomiska mirakel som måste ske efter att amerikanska B-29:or bombat Japans viktiga städer till grus, och tvingat imperiet till underkastelse.
Så går det på, skriver Smith. Arbetsföra män och deras kvinnor skickas till Japans framsida, den östra med Stilla havet och USA på andra sidan. I utbyte får krympande samhällen betong och snabbtåg. Kriget är förlorat men världen ska invaderas av japanska produkter, med gott stöd från ockupationsmakten. Japan blir nämligen snart förlåtet och får utvecklingsstöd för att bli USA:s starka bastion mot Mao Zedong och sedermera Ho Chi Minh.
Vi kör söderut efter en ändlös sandstrand, lämnar halvön Noto. Målet Kanazawa. En stad i Göteborgs storlek, känd för bland annat porslinstillverkning och lackvaror.
Det är en spännande plats, en gång en stormakt i Smiths utsuddade Japan, på den tiden ris var den säkraste valutan. Med den bördiga jorden var Ishikawa Japans rikaste vasallstat. Rikast av alla var samurajfamiljen Maeda som härskade över provinsen i trehundra år. Endast härskarklanen, Tokugawa, sägs ha varit rikare.
Kanazawa var en feodal förläning. Familjen Maeda behövde alltså inte kröka rygg på risfälten eftersom den ägde marken, det som växte på den och människorna som bodde där. I det feodala Japan, några få generationer tillbaka i tiden, hade medborgarna inte ens rätt till att bära ett efternamn, enligt Smith. De räknades som grupperade tillhörigheter till landägare. Maedas yrkesarmé, samurajerna, såg till att hålla ordning och reda.
På så sätt inte olikt det feodala Europa. Niccolò Machiavelli kunde ha arbetat där som rådgivare till familjen Maeda, praktiserat sin grundprincip; att fursten skrupelfritt ska utföra det nödvändiga för att behålla makten, så länge han inte blir hatad av folket.
Vi anländer i regn för att utföra den tredelade planen: Se familjen Maedas fästning, stadens gamla samurajdistrikt Nagamachi och besöka Kenroku-en, en av Japans tre förnämsta trädgårdar.
Bilder från resan finns här.
*
persun.se
