Fortsätter den oklanderliga semesterresan – forskningen på min egen stadsdel, Vasastaden. Resan leder tillbaka till 1807. Lite längre än planerat. Fastnar i allt spännande som pågår.
Bild: Göteborgs Stadsmuseum
Tänker att det är en varm oktoberdag. Göteborgarna vandrar omkring i trängseln innanför de sju meter höga befästningsmurarna. Det luktar illa. Närmare 200 år med slakteriavfall, slam, slaskvatten och latrintömningar har förvandlat kanalerna och vallgraven till en stinkande smitthärd. Stanken blandas med röklukt från den senaste branden. I Europa krigas det för fullt. Napoleon krossar allt motstånd på land och sätter kontinenten i blockad mot Storbritannien.
Att Göteborg varit en av norra Europas starkaste befästningar är en klen tröst, eftersom vallgravar och murar blivit militärt betydelselösa. Nu står de mest av allt i vägen för slätten på andra sidan, där landerier (herrgårdar) och betesmark breder ut sig mot bergen.
Därför, när Karl IV Gustav just denna dag, den 19 oktober 1807, ger ett uppgivet okey till att göteborgarna får riva murarna jublar de drygt 13 000 medborgarna, med lite skräckblandad förtjusning. Äntligen öppnas sikten mot världen utanför. Adjöss med trängseln. Tiden som befästningsstad är över och staden kan ta språnget över vallgraven.
De har annat att jubla åt också. Sillen har gått till som den blivit galen. Hela Bohuslän luktar trankok och sillsalteri och handelsmännen håvar in pengar. Som om inte det räckte visar sig Napoleons blockad av Storbritannien bli en vinstlott. Rena guldgruvan. Göteborg är plötsligt en viktig transithamn för brittiskt gods och det smugglas intensivt vid kusten. Brittiska handelsskeppen trängs ute vid Vinga, och staden går in i något som kommer att kallas den briljanta tiden.
Napoleon tröttnar på Sverige och ger marskalk Jean Baptiste Bernadotte jobbet att invadera landet. Det passerar inte obemärkt eftersom marskalken tar med sig en hel armé till bundsförvanten Danmark för att förbereda.
Hotet verkar emellertid inte bekomma Göteborgs rika klick, som består av anmärkningsvärt många brittiska affärsfamiljer, tyskar och judar. De är yra av pengar och bygger palats i sten, som ersätter trähusen som förstördes vid den senaste branden. Nu frigörs också nya ytor i takt med att de breda murarna raseras.
Den extremt flitige Carl Wilhelm Carlberg från Örgryte sätter prägel på byggandet. Han är Göteborgs första stadsarkitekt och har tjatat till sig ett förbud mot att bygga i trä. Fullproppad av intryck från studieresor till Rom, Paris, London och tyska städer styr han byggandet mot nyklassicism, vilket kommer att synas vid hamngatorna som fräschas upp med imponerande fasader.
Ingenting verkar kunna gå snett och festen under kristallkronorna fortsätter. Damerna shoppar kolonivaror och konverserar med sina jungfruar på engelska och franska. Att huspriserna rusar mot skyn spelar ingen roll så länge nya pengar forsar in från sill och smuggelgods.
Inte heller blir det något av Napoleons invasion. För Sveriges del flyttas kriget till Norge. Gustav IV Adolf avsätts och landsförvisas efter förlusten av Finland och ersätts av ingen mindre än Jean Baptiste Bernadotte som först ramlar baklänges när han erbjuds jobbet som kung. Men det passar bra på så sätt att han under planeringen av invasionen lärt sig det mesta om Sverige. Att han får börja som kronprins spelar ingen roll. Han tar befälet direkt, backar inte för Napoleon (de var aldrig vänner) och låter blockadbrytarna fortsätta.
Det är alltså läge för att ta språnget över vallgraven. Stadens borgare badar i pengar och byggnadsmaterial finns i massor från de raserade murarna. Marken på andra sidan ligger och väntar, i stora drag öppen för att ge fritt skjutfält. Carlberg ritar en utbyggnadsplan för de rivna befästningsvallarna utanför vallgraven.
Precis då faller det ihop. Napoleon möter likt Karl XII sitt öde i Ryssland och med kejsaren ur bilden behöver inte de brittiska handelsskeppen ta omvägen till Göteborg. Skeppen försvinner över en natt. Samtidigt ger sig sillen av. Lyckan försvinner alltså lika plötsligt som den kom och ersätts av en rejäl baksmälla. Fastighetsbubblan spricker när kranen för nya pengar stängts av, Ostindiska kompaniet och flera handelshus går i konkurs, arbetslösheten breder ut sig. Folk tvingas flytta från stan, bli bönder igen.
Inte underligt att den efterlängtade utbyggnaden av staden kärvar och går långsamt. Mycket mer än några privata villor blir det inte. Under tiden hinner stadens invånare vänja sig med att promenera i den frodiga grönskan utanför Vallgraven – börjar fundera på om det inte vore bättre att bygga en park.
Så blir det. Ett hundratal meter bortom vallgraven anläggs Nya Allén, en äkta boulevard vars första etapp är klar 1824, med 1400 planterade träd. Mestadels almar. Naturligtvis med tanke på häst och vagn. Fullt utbyggd sträcker den sig från Fattighusån till Järntorget.
Kungsparken som med kullar och gångstigar efter engelsk förebild börjar anläggas 1839. I den ingår både Nya Allén och Bältesspännarparken.
Nästa brittiskt influerade park blir Trädgårdsföreningen. Den börjar anläggas 1842 på de raserade befästningsvallarna öster om Kungsparken. Den här gången är det Karl XIV Johan som säger okey till borgarnas idé, alltså ingen mindre än Jean Baptiste Bernadotte, som kommit igång ordentligt i jobbet som kung. Det blir en park med inträde, avsedd för stadens rika klick.
Därefter, utanför parkens västra entré, står Stora Teatern klar 1859, den första offentliga byggnaden i det som ska bli Vasastaden. Intresset är stort för teatern, som får över 900 platser.
Av språnget över vallgraven blir det till en början 23 hektar park och en teater. Men 1861 tar staden ny sats genom att utlysa en arkitekttävling, den första i Norden av sitt slag. Nu är det bråttom. Stadens befolkning ska femdubblas de kommande 50 åren.
Arkitekttävlingen utmynnar i en grandios stadsplan med bland annat Haussmanns Paris som förebild. Det är nu Vasastaden formas. Ska titta närmare på det.
Eventuella kommentarer kan skickas till ps@perzun.se
Har läst och bläddrat i Guide till Göteborgs Arkitektur | Från Handelsstad till Industristad 1820-1920 av Martin Fritz | Göteborg – att bygga en stad | Wikipedia | Vårt Gamla Göteborg | Den hysteriskt faktaspäckade och omfångsrika rapporten Vasastaden – Lorensberg. Planering och byggande utanför vallgraven 1850 till 1900 (Västra Götalands Länsstyrelse).
