Semesterresan i min stadsdels historia landar i 1800-talets skrytbyggen och den storslagna stadsplanen från 1866. Vad är det som pågår?
Ja, det byggs palats. Dicksonska Palatset står klart 1862 vid korsningen Gamla Allén (Södra Vägen) och Nya Allén i Göteborg. Beställare är Oscar Dickson, stenrik affärsman, ägare av gods och gårdar, träpatron, en av Sveriges största markägare och kompis med prinsen av Wales.
År 1876 står den Heymanska villan klar, byggd i fransk renässans, två våningar med rejäl takhöjd. Ritad av Adrian Peterson. Huvudnumret sägs vara matsalen i hörnrummet på andra våningen. Beställare är grosshandlare Gabriel Heyman som flyttar in där med sin familj. Han är flitig ledamot, bl a i stadsfullmäktige och diverse banker. Äger också godset Stora Hov i Västergötland.
Wijkska Palatset, klar 1886 med 20 rum och kök, stall med mera. Ritad av Adrian Peterson i nyrenässans. Beställs till bostad av grosshandlare Carl Wijk, som idkar diverse affärer och har stora intressen i norrländska skogar. Carl Wijk är kompis med Oscar II och håller en middag för honom i villan 1898. Kungen sover över några dagar.
Det så kallade tomtehuset står färdigt 1890. Bostaden byggs åt riksdagsmannen och chefredaktören på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Sven Adolf Hedlund. Han ger brorsonen, den nyblivna arkitekten Hans Hedlund, jobbet att rita huset tillsammans med Yngve Rasmussen. Frescomålningar på fasaden illustrerar familjemedlemmarnas yrken.
Högborgerliga visioner
Privata palats och villor har en självklar plats när den stormrika handelsaristokratin diskuterar hur de ska förvandla Göteborg till en storstad av kontinentala mått. Herrarna är självsäkra och förvånansvärt självständiga gentemot centralmakten i Stockholm.
Det råder ingen brist på visioner. På andra sidan vallgraven ser affärsmännen klassicistiska palats, promenader genom räta och luftiga alléer. De ser Paris, Wiens och Hamburgs borgarkvarter, Londons parker – och sin älskade familj i en vacker patriciervilla på tre våningar längs en grönskande boulevard. Många är inflyttade britter, tyskar och judar. De ser framför allt möjligheten att tjäna rejält med pengar i det outvecklade landet, så rikt på naturtillgångar.
Prioriteringarna är tydliga. Tomterna närmast Kungsparken reserveras åt den allra rikaste klicken, dimensionerade för privatpalats. Likaså Kungsportsavenyn med tomter för villor med trädgårdar mot den extremt breda gatan. Resten av marken mellan Haga och Gullbergsvass anses täcka den övriga borgarklassens behov.
De fattiga och mycket fattiga, finns inte med i stadsplanen eftersom de inte har råd att köpa tomter. Affärsmännens planer är naturligtvis också en business. Men ändå en smula underligt kan en vän av ordning tycka, eftersom de fattiga utgör den stora majoriteten av stadens befolkning.
De som bor i träkåkarna som slagits upp på ängarna mot bergen, i Flygarns Haga och på Skojarbacken, får helt enkelt flytta sina familjer till någon annan slum. Svårt är det, för bostadsbristen är extrem. Folk bor med sina familjer inträngda i rum i källare, uthus, skjul och vindar, i smuts utan vatten och avlopp. Bland många sjukdomar som härjar nämns fyllerigalenskap.
Någon direkt talan har inte de fattiga när beslut fattas. Göteborg får visserligen sitt första stadsfullmäktige 1863 men rösterna räknas efter inkomst och förmögenhet.
När det första stadsfullmäktige utses har sålunda grosshandlare James Dickson 1900 röster och brodern, träpatronen Oscar Dickson, 1610 röster. Tillsammans tunga att rå på. Av de 50 ledamöterna som väljs är 29 grosshandlare och ytterligare tre affärsmän.
Dessutom spelar kanske inte rösterna så stor roll. Folk misstänker att det egentligen är den merkantila föreningen som bestämmer, affärsmännens egen klubb. Ett skuggkabinett som fattar beslut utan omröstning, i salongerna där den berömda göteborgsandan frodas.
Men samvetet gnager. Alla känner till misären, det värker lite i hjärtat och det finns en viss oro för bråk. Europas stora städer skakades av upplopp och kravaller under mitten av 1800-talet, bland annat i Stockholm 1848. Frågan diskuteras i salongerna, ofta anfört av den filantropiska fabrikören E. G. Lindström. Vad ska göras med eländet?
Den socialliberala chefredaktören på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, S. A. Hedlund tvingar under hetsiga debatter fram en utredning. Han vill att finansiering och projektering av billiga arbetarbostäder i centrala lägen ska tas in i stadsplanen.
På motståndarsidan stiger en tredje Dickson in, doktor Charles Dickson som sitter i stadsfullmäktige när stadsplanen ska klubbas.
Det blir Dicksons sida som vinner, med uppfattningen att den privata företagsamheten bäst tar hand om arbetarnas bostadsfråga. Det skulle vara direkt skadligt, demoraliserande, om staden tog kostnaderna. Istället skulle de fattiga förmås att lyfta sig ur eländet på egen hand.
Den göteborgska segregationen fastställs i planen och får ytterligare uttryck då tjänstefolket inte i så stor utsträckning kommer att bo i gårdshusen, som exempelvis i Stockholm, utan huvudsakligen i arbetarkvarteren utanför borgarskapets område.
Segregationen är en ordning, men betyder inte att eliten struntar i de fattiga. Hygien och sanitet diskuteras ofta och de som samlat på sig rejäla förmögenheter skänker gärna betydande summor till goda ändamål. Inte för inte får Göteborg ryktet att vara donationernas stad, med namn som bland andra Sahlgren, Keiller, Rhöss, Chalmers, Renström och inte minst familjen Dickson.
En fjärde Dickson, Robert (hur många är de?) tar initiativet till en stiftelse som bygger några kvarter arbetarbostäder i sten i Haga och Annedal – för arbetarnas toppskikt. De utomordentligt skötsamma och flitiga. Dock alltför dyra för de mest behövande.
Vasastaden och Lorensberg byggs upp mellan 1867 och 1910 och på vägen, 1889, passerar antalet invånare 100 000. Med tidens mått är då Göteborg en storstad. Det sker under borgarskapets storhetstid och de pråliga fasaderna skvallrar om tävlingen mellan familjerna.
Kanske är Carl Wijks privatpalats på Parkgatan vinnaren. Naturligtvis en smaksak.
Precis som i början av seklet driver tomt- och husspekulationerna fram en fastighetsbubbla, som spricker i slutet av 1870-talet. Den storslagna stadsplanen åker på stryk – av fler skäl än detta. Den våldsamma inflyttningen tvingar staden att släppa den luftiga planen i förmån för smalare gator och fler bostäder. Planerade privatpalats blir hyrespalats, planerade villor på tre våningar blir hyreshus med 5 våningar. Ingen kunde förutspå att stadens folkmängd skulle femdubblas på femtio år.
Därför blir det ingenting av förlängningen av Nya Allén till Gullbergsvass, där en stor park skulle anföra ett vidsträckt industriområde med kanaler. Ingenting blir det av industriområdet heller. Fabriker växer upp som svampar på andra ställen.
I slutänden är det bara Vasastaden och Lorensberg som följer den grandiosa stadsplanen från 1886, med promenadstråk längs Kungsparken, Trädgårdsföreningen, Vasaparken, boulevarderna Gamla Allén (Södra vägen), Nya Allén (genom Kungsparken), Kungsportsavenyn och Vasagatan.
Totalt byggs 270 påkostade stenhus i området. Av dem finns 230 kvar. Området med Vasastaden och Lorensberg är alltså väl bevarat och sammanhållet. En kontinentalt inspirerad stadsmiljö från 1800-talet, med många olika arkitektoniska stilar. Numera bebodd av allt möjligt folk, högt och lågt. Fri att beskåda.
Mer ur Hemester i Vasastaden
Planerade hus – fick parker och teater
Vilse i Victor Gegerfelts dröm
Har läst och bläddrat i Guide till Göteborgs Arkitektur | Från Handelsstad till Industristad 1820-1920 av Martin Fritz | Göteborg – att bygga en stad | Wikipedia | Vårt Gamla Göteborg | Den hysteriskt faktaspäckade och omfångsrika rapporten Vasastaden – Lorensberg, planering och byggande utanför vallgraven 1850 till 1900 (Västra Götalands Länsstyrelse).
En iakttagelse. Kvinnor nämns inte ofta. När så sker är det för egenskapen av att vara förmögna änkor.
