Kategorier
Göteborg Historia

Vilse i Victor von Gegerfelts dröm

Hur kom jag in i hans huvud?

Ja, semesterresan fortsätter, kors och tvärs i tid och rum, med växande risk för nördighet.

Dagen är varm och solen står högt när jag klättrar ner längs bergsidan, snubblar på stenar, trampar i fårskit och svettas. Framför mig breder ängar och klippor ut sig, brutna här och där av byggen i stenstaden. Långt borta i bakgrunden, på andra sidan vallgraven, ser jag den forna befästningsstaden Göteborg. Där glittrar nybyggda Sahlgrenska Sjukhuset vid Grönsakstorget. En av Victor von Gegerfelts skapelser.

På vägen ner passerar jag kåkstaden Skojarbacken som ser bräcklig ut, liksom utslängd på måfå, i kontrast mot de bastanta stenhusen. Jag tar det säkra före det osäkra, en liten omväg. Skojarbacken är känd för lönnkrogarna, supandet och knivslagsmålen och nu är stämningen extra irriterad eftersom kåkarna ska rivas.

Så står jag på Vasastadens huvudgata, en boulevard som ska få namnet Vasagatan och som vid tidpunkten är långt ifrån färdig. Ambitionerna är dock tydliga; en kontinental storstadsgata – med artikulerade fasader, som det heter. Nere där Vasaplatsen planeras ligger resterna av kåkstaden Flygarns Haga. Där råder också oro. Hundratals människor väntar på att bli avhysta.

Jag går vidare genom ett precis påbörjat kvarter med män i brokiga och smutsiga arbetskläder; västar, skärmmössor, grova skjortor och uppkavlade ärmar. Präktiga mustascher. De hojtar och spottar och baxar sten, sliter och svettas med spett, spadar och krattor.

Plötsligt en trädgård. Solen blixtrar till mellan de skuggande träden som ännu är späda och där, vid ett litet bord intill en pergola i sten, sitter husfrun i vit klänning med spetsar under en solparasoll och dricker sherry med en kvinna i turkos dräkt. De ler och vinkar, inbäddade i grönska, och pekar mot ett palatsliknande hus med veranda och marmortrappa. En jungfru i förkläde går försiktigt ner med en bricka i händerna.

En man dyker upp i dörröppningen mellan pelarna och nickar, vill att jag ska komma in. Mannen är avslappnat klädd i vinröd rökrock med sjalkrage och uppåtvända manschetter i svart sammet. Han saknar tidsenliga polisonger men har långt svart skägg med grå stänk och lockar. Han luktar piprök. Han rättar till monokeln.

Tror först att han är jude, eller tysk. Eller kanske skotte. Möjligen svensk. Svårt att veta när stadens handelssocietet är internationell och medlemmarna talar både tyska och engelska.

Jag följer med honom till en stor hall med svindlande takhöjd, svulstig stuckatur och kristallkrona. Två öppna trappor med röda mattor löper i eleganta bågar upp till den andra våningen. Genom fönstret skymtar Nya Allén och jag förstår att han är en lycklig innehavare av en av de åtta villatomterna som styckats av mot Kungsparken, alltså på första parkett mot innerstadens gröna lunga.

– Ja, det är Victor som ritat huset, säger mannen med svag brytning och då anar jag att något i resan har gått galet.

Blicken blir lite otålig och han tar mig genom biljardrummet, de två matsalarna, herrarnas rökrum, biblioteket, snabbt ner i köket i källaren, hälsar på tjänstefolket, upp igen och efter den öppna trappan till andra våningen.

Han visar inte sovrummen men tar mig ut på balkongen. Vi blickar ut över Kungsparken och Nya Allén vars träd har börjat ta rejäl höjd. Det luktar svagt dynga och bakom Kungsparkens första trädrader hörs hästhovars klafsande mot gruset på Nya Allén.

Ekipaget skymtar förbi mellan träden. Det är ett svart dubbelspann med rundad bakvagn och nedfälld sufflett. Kusken sitter högt. Mannen i baksätet är rund och flint och har jättelika lockiga polisonger och vinkar glatt med hatten i handen. Det blåser.

– Det är Otto, mumlar mannen bredvid mig. “Var fan har han varit?”

Tydligen är det den driftige fabrikören David Otto Francke som äger sockerbruket i Mölndals kvarnby. Han har på senare tid blivit stor i väveribranschen, och ska enligt rykten också ge sig på papperstillverkning.

Tydligen har Francke affärer ihop med David Carnegies porterbryggeri vid Klippan, som sköts av Oskar Ekman. Kanske diskuterar de sockerpriser. Kusken har kört därifrån via Allmänna Vägen och ska vidare mot Mölndal efter Gamla Allén, som ännu inte har bytt namn till Södra Vägen.

Ekipaget försvinner och ett välklätt par promenerar sakta förbi. Inga nyttofordon i sikte. De är förbjudna att färdas på Nya Allén som bevakas av en vakt i vardera änden.

Mannen rycker till, ursäktar sig och visar mig bestämt men vänligt nerför trappan och ut genom entrén. Flera brådskande möten väntar honom inne i stan som numera är Sveriges ledande handelsstad. Bland annat har en skeppning bomull anlänt, huvudsakligen beställd av Wilhelm Röhss & Co. Dessutom förmedlar mannen en utskeppning av bränsle till Londons taxi, närmare bestämt 200 ton havre.

Jag blir stående ensam, lätt omtumlad. Tittar tankspritt på stigen som leder fram till Nya Allén, exakt 30 meter bort. Fåglarna kvittrar.

Exakt där tar tar resan slut. Jag blir varse oljudet och precis framför mig rusar bilar i minst 60. Står alltså på Parkgatans smala trottoar och ser nu Kungsparken bakom en trefilig dånande trafikled.

Backar instinktivt och stöter i en vägg, vänder mig och ser istället för den idylliska villan ett gigantiskt hyrespalats, en stenkoloss med torn som tar upp hela tomten där det alldeles nyss fanns trädgård, växthus, pergola, kvinnor, solparasoll… som ett hungrigt odjur – inget finns kvar, och det blir uppenbart att jag av misstag hamnat i Victor von Gegerfelts dröm, och gått vilse.

Drömmen 1850 med vy från Parkgatan. Victor von Gegerfelts visioner ur boken “Göteborg genom ritningar” av Gun Schönbeck.
Verkligheten 2020. Parkgatan. Till vänster de palatsarkitektoniska bostadshusen som byggdes istället för villorna. Kungsparken med Nya Allén till höger.
Victor von Gegerfelt (Bild: Riksarkivet)
Skojarbacken i nuvarande Vasaparken. Aschebergsgatan i bakgrunden, men tornet sticker upp från Vasagatan. Tavla av Robert Ljungqvist (Gbg:s Stadsmuseum).
Vid Kallens Gata i Flygarns Haga 1882. (Vasaplatsen – utsikt från Chalmersgatan 5.) I olja av Anna Kockum. (Gbg Stadsmuseum)
De planerade villatomterna vid Parkgatan, vända mot Kungsparken där befästningsvallarna tidigare låg. Bara Wernerska villan/Wijska palatset blev verklighet. (Bild: Google)
Wijkska palatset/Wernerska villan sedd från Teatergatan. Den enda villatomten som fick en villa.

Mer ur Hemester i Vasastaden

Vad är Vasastaden?

Planerade hus – fick parker och teater

Tid för palats

Har läst och bläddrat i Guide till Göteborgs Arkitektur | Från Handelsstad till Industristad 1820-1920 av Martin Fritz | Göteborg – att bygga en stad | Wikipedia | Vårt Gamla Göteborg | Den hysteriskt faktaspäckade och omfångsrika rapporten Vasastaden – Lorensberg, planering och byggande utanför vallgraven 1850 till 1900 (Västra Götalands Länsstyrelse).

En iakttagelse. Kvinnor nämns inte ofta. När så sker är det för egenskapen av att vara förmögna änkor.

visit/share/like
Dela
Dela
close

Share

Get new posts by email: