Idén att utforska min egen stadsdel under semestern känns oklanderlig i dessa coronatider. Dessutom behagligt begränsad. Tanken är att göra det nyfiket, som jag aldrig har bott här och aldrig sett staden. Ta bilder som en turist.
Promenerar gatorna och tänker på vad byggnaderna berättar. Tydligt är att de kommer från en annan tidsålder. Palatsliknande fasader, pampiga entréer och enkla köksingångar på bakgårdarna. Det är slutet på 1800-talet och doftar herrskap och tjänstefolk. På gatan klapprar hovar mot kullerstenen. Kusken smackar och mannen i den fina rocken lyfter en aning på hatten när två damer med parasoll stannar till på den stenlagda trottoaren.
Jag går till stadsbiblioteket som ligger på andra sidan gränsen till Lorensberg, stadsdelen som fått namnet efter landeriet Lorensberg, en av herrgårdarna som försörjer befästningsstaden med förnödenheter. Huvudbyggnaden ligger i backen strax nedanför biblioteket. Inte nu längre förstås. Men man kan tänka sig det.
Lånar två böcker. En om Göteborgs arkitektur, en om stadens ekonomiska historia. Hittar en dator. Googlar och känner hur den behagligt begränsade uppgiften sakta men säkert börjar spåra ur. Måste helt enkelt ta reda på hur landet låg när stadsdelen en gång planerades. Hur kunde det byggas så överdådigt i en tid då de flesta familjer fick trängas i ett litet rum i en dragig träkåk? Läser att bara Finland är mer trångbott än Sverige vid den här tiden i Europa.
Vasastadens storlek blir en nyhet. Jag trodde att den rymdes mellan Hagakyrkan och Vasaplatsen, där Lorensberg tog vid. Ser nu att staden ritade om kartan 1993 och att Vasastaden därefter sträcker sig ända fram till Heden. Lorensberg har fått flytta söderut. Därmed är alla kartor jag googlar fram felaktiga. Får göra en egen.
Men egentligen spelar det ingen roll var gränsen går. Jag ser hela slätten mellan Haga och Heden och läser att det är just denna del som allra mest följer den grandiosa expansionsplanen från 1866, med bland annat Paris som förebild.
Sedan tidigare finns i och för sig kåkstaden Haga längst i väster, men den är att betrakta som en förstad för arbetare och annat fattigt folk. Den spretiga bebyggelsen i Majorna hör inte ens till Göteborg. Inte heller Örgryte, vars socken Göteborg en gång blev utbruten ifrån.
Inspirerad av stora städer på kontinenten är det planerade språnget över Vallgraven något helt annat – ett monument över framgång och rikedom i Sveriges snabbast växande stad.
Mer från hemestern i Vasastaden: