Ovan jord, och frånsett grushögar.
Får väl tilläggas. Vad som finns i underjorden vet man ju inte. Tog en runda i centrala stan med cykeln och kameran. Så här såg det ut.

Ovan jord, och frånsett grushögar.
Får väl tilläggas. Vad som finns i underjorden vet man ju inte. Tog en runda i centrala stan med cykeln och kameran. Så här såg det ut.
Göteborg. Hemestern i min stadsdel fortsätter obevekligt. Kanske pågår den i evighet.
Hursomhelst på Viktoriagatan nu. I begynnelsen heter gatan Övre Magasinsgatan och är en förlängning av Magasinsgatan i innerstaden, då när den växer och kliver över vallgraven. År 1881 föreslår en doktor Leman, förmodligen av judisk börd, att gatan ska byta namn till Viktoriagatan.
Anledningen är besöket av den 20-åriga Viktoria av Baden som då, i Göteborg, för första gången beträder svensk mark. Hon är kusin till Kejsar Wilhelm I, och kommer i sällskap av en svensk, Gustav.
Hur kom jag in i hans huvud?
Ja, semesterresan fortsätter, kors och tvärs i tid och rum, med växande risk för nördighet.
Dagen är varm och solen står högt när jag klättrar ner längs bergsidan, snubblar på stenar, trampar i fårskit och svettas. Framför mig breder ängar och klippor ut sig, brutna här och där av byggen i stenstaden. Långt borta i bakgrunden, på andra sidan vallgraven, ser jag den forna befästningsstaden Göteborg. Där glittrar nybyggda Sahlgrenska Sjukhuset vid Grönsakstorget. En av Victor von Gegerfelts skapelser.
Semesterresan i min stadsdels historia landar i 1800-talets skrytbyggen och den storslagna stadsplanen från 1866. Vad är det som pågår?
Ja, det byggs palats. Dicksonska Palatset står klart 1862 vid korsningen Gamla Allén (Södra Vägen) och Nya Allén i Göteborg. Beställare är Oscar Dickson, stenrik affärsman, ägare av gods och gårdar, träpatron, en av Sveriges största markägare och kompis med prinsen av Wales.
Fortsätter den oklanderliga semesterresan – forskningen på min egen stadsdel, Vasastaden. Resan leder tillbaka till 1807. Lite längre än planerat. Fastnar i allt spännande som pågår.
Tänker att det är en varm oktoberdag. Göteborgarna vandrar omkring i trängseln innanför de sju meter höga befästningsmurarna. Det luktar illa. Närmare 200 år med slakteriavfall, slam, slaskvatten och latrintömningar har förvandlat kanalerna och vallgraven till en stinkande smitthärd. Stanken blandas med röklukt från den senaste branden. I Europa krigas det för fullt. Napoleon krossar allt motstånd på land och sätter kontinenten i blockad mot Storbritannien.
2014, 27 April. Vi startar i Tokyo med riktning mot prefekturen Ishikawa, ett län på huvudön Honshus västra kust. Tåget går genom tunnlar, över broar på bastanta betongfundament och bitvis jämte breda landsvägar utan trafik, tillika uppförda på oändliga mängder betong. Målet är prefekturen Ishikawas residensstad Kanazawa.
Tänker på boken som jag nyss läst. Japan – A Reintepretation. En grubblande historia. En amerikansk journalist vid namn Patrick Smith skriver om ett bortglömt land, brutalt industrialiserat, utsuddat. Boken är så deppig att jag inte orkar fram till slutet.
Antar att det är detta land vi är på väg till.
Vi kommer ut på den västra sidan av de japanska alperna. Det är april och snön tinar. Risfält och tätt sammanpackade hus dundrar förbi. Här är samhällena små och ser ut som de ofta gör i Japan: gamla trähus med bräckliga fasader, nya lådor av betong – funktionellt, billigt och starkt. De är samhällen som är på väg att försvinna. Jag läser i Japan Times om en think-tank som förutser att ettusen småstäder och byar kommer att sakna fertila kvinnor inom tre decennier.
Vi kliver av tåget i Toyama och hyr en bil, fortsätter norrut till halvön Noto, passerar risfält och kör ända upp till staden Wajima. Där blickar vi ut över Japanska sjön. På andra sida Nordkorea, utom synhåll. Det regnar.
Vi övernattar vid havet, sover, vaknar och äter en vidunderlig frukost och blickar ut över ett stilla vatten. Funderar. Detta är baksidan, den som är vänd mot det asiatiska fastlandet. Bakvattnet när Tokyo och Osaka kolonialiserar det övriga Japan, i Smiths beskrivning. Det sker i det ekonomiska mirakel som måste ske efter att amerikanska B-29:or bombat Japans viktiga städer till grus, och tvingat imperiet till underkastelse.
Så går det på, skriver Smith. Arbetsföra män och deras kvinnor skickas till Japans framsida, den östra med Stilla havet och USA på andra sidan. I utbyte får krympande samhällen betong och snabbtåg. Kriget är förlorat men världen ska invaderas av japanska produkter, med gott stöd från ockupationsmakten. Japan blir nämligen snart förlåtet och får utvecklingsstöd för att bli USA:s starka bastion mot Mao Zedong och sedermera Ho Chi Minh.
Vi kör söderut efter en ändlös sandstrand, lämnar halvön Noto. Målet Kanazawa. En stad i Göteborgs storlek, känd för bland annat porslinstillverkning och lackvaror.
Det är en spännande plats, en gång en stormakt i Smiths utsuddade Japan, på den tiden ris var den säkraste valutan. Med den bördiga jorden var Ishikawa Japans rikaste vasallstat. Rikast av alla var samurajfamiljen Maeda som härskade över provinsen i trehundra år. Endast härskarklanen, Tokugawa, sägs ha varit rikare.
Kanazawa var en feodal förläning. Familjen Maeda behövde alltså inte kröka rygg på risfälten eftersom den ägde marken, det som växte på den och människorna som bodde där. I det feodala Japan, några få generationer tillbaka i tiden, hade medborgarna inte ens rätt till att bära ett efternamn, enligt Smith. De räknades som grupperade tillhörigheter till landägare. Maedas yrkesarmé, samurajerna, såg till att hålla ordning och reda.
På så sätt inte olikt det feodala Europa. Niccolò Machiavelli kunde ha arbetat där som rådgivare till familjen Maeda, praktiserat sin grundprincip; att fursten skrupelfritt ska utföra det nödvändiga för att behålla makten, så länge han inte blir hatad av folket.
Vi anländer i regn för att utföra den tredelade planen: Se familjen Maedas fästning, stadens gamla samurajdistrikt Nagamachi och besöka Kenroku-en, en av Japans tre förnämsta trädgårdar.
Bilder från resan finns här.
*
persun.se
2014, april. Resan går via tåg från Tokyo till Toyoma. Därifrån hyrbil norrut till halvön Noto och sedan rakt söderut till Ishikawas residensstad Kanazawa. En text till bilderna finns här.
*
persun.se
Tokyo 2012, 30 april. Med angränsande stackar bor här drygt 35 miljoner arbetsmyror. De lämnar sina små bostäder tidigt på morgonen och samlas på tågstationen inför dagens hemsläpning av förnödenheter.
Tågen kommer ovan jord på konstruktioner av stål och betong. De kommer också i full fart genom tunnlar i lager på lager, gnällande och skrikande i kurvorna. De kommer alltid i tid.
Myrorna forsar fram i en strid ström mellan gångar och trappor. Ingen myra vill missa en anslutning. Att gå emot strömmen är omöjligt. Hitta rätt ström och följa med är taktiken. Man kan visserligen korsa en ström genom att fälla ut armen som ett samurajsvärd. Då viker myrorna ögonblickligen undan. Men det är missbruk.
Januari.
Tankarna har lämnat staden,
men ändå årets första onsdag.
Vägen över bron är svart.
Älven är mörk
Kontoret mörkt,
datorskärmen svart,
kaffet också.
Jag dricker fyra koppar från automaten.
Pratar länge med en amerikan per telefon.
Återresan är mörk och älven svart.
Göta Älvbron svajar, spårvagnarna kryper,
nerhukade av rädsla.
Jag är sen men hittar en ledig ficka.
Tur, för natt mot torsdag är speciell.
Det är sopmaskinernas fälttåg,
erövrar i alla väderstreck. Rånar de glömska.
Vi äter ris, strimlad kyckling, wokad med
bambuskott, röd och gul paprika, chilipeppar,
vattenkastanjer, selleri, morot, böngroddar, vitlök
och kokosmjölk.
Jag drick ett glas billigt rödvin,
Gato Negro,
röker en cigarett,
en till,
funderar på Tokyo.
Gent, Belgien: Är pressansvarig för en övning med europeiska journalister, sådana som skriver om transporter och lastbilar. Volvo visar upp en hybridlastbil för sophämtning.
Varje dag är sig lik. Tekniska presentationer, lunch, tekniska presentationer. Håller ett tal som aldrig känns bra eftersom jag inte tror på det jag har skrivit. Paus. Strövar omkring. Ett glas vitt vin i restaurangen. Kollar in förberedelserna, att mikrofon och högtalare är på plats. Två timmar middag med journalister. En rejäl köttstek. Två glas rött. Nåt starkt till kaffet och tröga konversationer på dålig engelska (förutom med britter och holländare). Tackar gästerna via mikrofonen. Önskar god natt.
Alltså, aningen enahanda. Men i bagaget finns en spännande sak. Min första digitala kamera som kan ta bra bilder. En Canon D50. Den återupplivar fotointresset som slocknade i mörkrummet. På min lediga tid, varje dag mellan fyra och sju på eftermiddagen, tar jag kameran och upptäcket den fantastiska staden Gent, som jag så många gånger varit i, men aldrig sett.