2014, 27 April. Vi startar i Tokyo med riktning mot prefekturen Ishikawa, ett län på huvudön Honshus västra kust. Tåget går genom tunnlar, över broar på bastanta betongfundament och bitvis jämte breda landsvägar utan trafik, tillika uppförda på oändliga mängder betong. Målet är prefekturen Ishikawas residensstad Kanazawa.
Tänker på boken som jag nyss läst. Japan – A Reintepretation. En grubblande historia. En amerikansk journalist vid namn Patrick Smith skriver om ett bortglömt land, brutalt industrialiserat, utsuddat. Boken är så deppig att jag inte orkar fram till slutet.
Antar att det är detta land vi är på väg till.
Vi kommer ut på den västra sidan av de japanska alperna. Det är april och snön tinar. Risfält och tätt sammanpackade hus dundrar förbi. Här är samhällena små och ser ut som de ofta gör i Japan: gamla trähus med bräckliga fasader, nya lådor av betong – funktionellt, billigt och starkt. De är samhällen som är på väg att försvinna. Jag läser i Japan Times om en think-tank som förutser att ettusen småstäder och byar kommer att sakna fertila kvinnor inom tre decennier.
Vi kliver av tåget i Toyama och hyr en bil, fortsätter norrut till halvön Noto, passerar risfält och kör ända upp till staden Wajima. Där blickar vi ut över Japanska sjön. På andra sida Nordkorea, utom synhåll. Det regnar.
Vi övernattar vid havet, sover, vaknar och äter en vidunderlig frukost och blickar ut över ett stilla vatten. Funderar. Detta är baksidan, den som är vänd mot det asiatiska fastlandet. Bakvattnet när Tokyo och Osaka kolonialiserar det övriga Japan, i Smiths beskrivning. Det sker i det ekonomiska mirakel som måste ske efter att amerikanska B-29:or bombat Japans viktiga städer till grus, och tvingat imperiet till underkastelse.
Så går det på, skriver Smith. Arbetsföra män och deras kvinnor skickas till Japans framsida, den östra med Stilla havet och USA på andra sidan. I utbyte får krympande samhällen betong och snabbtåg. Kriget är förlorat men världen ska invaderas av japanska produkter, med gott stöd från ockupationsmakten. Japan blir nämligen snart förlåtet och får utvecklingsstöd för att bli USA:s starka bastion mot Mao Zedong och sedermera Ho Chi Minh.
Vi kör söderut efter en ändlös sandstrand, lämnar halvön Noto. Målet Kanazawa. En stad i Göteborgs storlek, känd för bland annat porslinstillverkning och lackvaror.
Det är en spännande plats, en gång en stormakt i Smiths utsuddade Japan, på den tiden ris var den säkraste valutan. Med den bördiga jorden var Ishikawa Japans rikaste vasallstat. Rikast av alla var samurajfamiljen Maeda som härskade över provinsen i trehundra år. Endast härskarklanen, Tokugawa, sägs ha varit rikare.
Kanazawa var en feodal förläning. Familjen Maeda behövde alltså inte kröka rygg på risfälten eftersom den ägde marken, det som växte på den och människorna som bodde där. I det feodala Japan, några få generationer tillbaka i tiden, hade medborgarna inte ens rätt till att bära ett efternamn, enligt Smith. De räknades som grupperade tillhörigheter till landägare. Maedas yrkesarmé, samurajerna, såg till att hålla ordning och reda.
På så sätt inte olikt det feodala Europa. Niccolò Machiavelli kunde ha arbetat där som rådgivare till familjen Maeda, praktiserat sin grundprincip; att fursten skrupelfritt ska utföra det nödvändiga för att behålla makten, så länge han inte blir hatad av folket.
Vi anländer i regn för att utföra den tredelade planen: Se familjen Maedas fästning, stadens gamla samurajdistrikt Nagamachi och besöka Kenroku-en, en av Japans tre förnämsta trädgårdar.
Bilder från resan finns här.
*
persun.se
