Vasastaden i Göteborg

En samling berättelser om
Vasastadens uppkomst och gator

Innehåll
1. Vad är Vasastaden
2. Sill, smuggelgods och drömmar om frihet
3. Språnget som kom av sig
4. Tid för privatpalats
5. Högborgerliga visioner
6. Vilse i Victor von Gegerfelts dröm
KÄLLOR
Gator
Viktoriagatan
Avenyn

Erik Dahlbergsgatan.

1. Vad är Vasastaden

Göteborg, lördag 21 juni 2020. Idén att resa i min egen stadsdel kommer under en kvällspromenad inför semestern. Vanligtvis reser jag bort men nu är det coronatider och ingenting är planerat. Varför inte resa här, alltså genom tiden. En tidsresa? Tanken känns behagligt begränsad. Ytan är inte stor och tiden inte lång, och resan i stort sett gratis.

Promenerar vidare och tittar på de palatsliknande fasaderna och pampiga entréer. Avståndet till slutet på 1800-talet då Vasastaden byggdes upp är inte långt.

Hovar klapprar mot kullerstenen. Kusken smackar och mannen i den fina rocken lyfter en aning på hatten när två damer med parasoll stannar till på den stenlagda trottoaren. Det doftar herrskap och tjänstefolk.

Jag går till stadsbiblioteket som ligger på andra sidan gränsen till Lorensberg, stadsdelen som fått namnet efter landeriet Lorensberg, en av herrgårdarna som försörjde befästningsstaden med förnödenheter. Huvudbyggnaden låg i backen strax nedanför biblioteket.

Lånar två böcker. En om Göteborgs arkitektur, en om stadens ekonomiska historia. Hittar en dator. Googlar och känner hur den behagligt begränsade uppgiften sakta men säkert börjar spåra ur. Måste helt enkelt ta reda på hur landet låg när stadsdelen en gång planerades. Hur kunde det byggas så överdådigt i en tid då de flesta familjer fick trängas i ett litet rum i en dragig träkåk? Läser att endast Finland är mer trångbott än Sverige vid den här tiden i Europa.

Vasastadens storlek blir en överraskning. Jag trodde att den rymdes mellan Hagakyrkan och Vasaplatsen, där Lorensberg tog vid. Ser nu att staden ritade om kartan 1993 och att Vasastaden därefter sträcker sig ända fram till Heden. Lorensberg har fått flytta söderut. Därmed är alla kartor jag googlar fram felaktiga. Får göra en egen.

Vasastaden innanför den blå linjen. Stadsdelen Lorensberg ligger nu söder om Engelbrektsgatan.

Men egentligen spelar det ingen roll var gränsen går. Hela slätten mellan Haga och Heden är den del som allra mest följer den grandiosa expansionsplanen från 1866, med bland annat Paris som förebild.

Sedan tidigare finns kåkstaden Haga längst i väster, men det är en förstad för arbetare och annat fattigt folk. Den spretiga bebyggelsen i Majorna hör inte ens till Göteborg. Inte heller Örgryte, vars socken Göteborg en gång blev utbruten ifrån.

Inspirerad av stora städer på kontinenten är det planerade språnget över Vallgraven något helt annat. Stan ska femdubblas på några decennier.

Odd-Fellow på Vasagatan i Göteborg
Vasagatan sträcker sig genom hela stadsdelen från Heden till Haga.

Innehåll

***


2. Sill, smuggelgods och drömmar om frihet

Befästningsstaden Göteborg 1795. Staden förbereder sig på att ta språnget över vallgraven och breda ut sig på skjutfältet utanför. (Bara byggnader i sten utmärkta.) Bild: Krigsarkivet

Söndag 26 juni 2022. Så fortsätter den oklanderliga coronaresan – forskningen på min egen stadsdel, Vasastaden. Resan leder tillbaka till 1807. Lite längre än planerat. Fastnar.

Drottningporten vid nuvarande Drottningtorget, Bild: Krigsarkivet

Tänker att det är en varm oktoberdag. Göteborgarna vandrar omkring i trängseln innanför de sju meter höga befästningsmurarna. Det luktar illa. Närmare 200 år med slakteriavfall, slam, slaskvatten och latrintömningar har förvandlat kanalerna och vallgraven till en stinkande smitthärd. Stanken blandas med röklukt från den senaste branden. I Europa krigas det för fullt. Napoleon krossar motstånd på land och sätter kontinenten i blockad mot Storbritannien.

Att Göteborg varit en av norra Europas starkaste befästningar är en klen tröst, eftersom vallgravar och murar blivit militärt betydelselösa. Nu står murarna mest av allt i vägen för den härliga öppna slätten som breder ut sig mot bergen på andra sidan.

Därför, när Karl IV Gustav just denna dag, den 19 oktober 1807, ger ett uppgivet okey till att göteborgarna får riva murarna jublar de drygt 13 000 medborgarna, med lite skräckblandad förtjusning. Äntligen öppnas sikten mot världen utanför. Adjöss med trängseln. Tiden som befästningsstad med låsta portar är över och staden kan ta språnget över vallgraven, till friheten.

De har annat att jubla åt också. Sillen har gått till som den blivit galen. Hela Bohuslän luktar trankok och sillsalteri och handelsmännen håvar in pengar. Som om inte det räckte visar sig Napoleons blockad av Storbritannien bli en vinstlott. Rena guldgruvan. Göteborg är plötsligt en viktig transithamn för brittiskt gods och det smugglas intensivt vid kusten. Brittiska handelsskeppen trängs ute vid Vinga, och staden går in i något som kommer att kallas den briljanta tiden.

Napoleon tröttnar på Sveriges smuggelaffärer med britterna och ger marskalk Jean Baptiste Bernadotte jobbet att invadera landet. Hans order passerar inte direkt obemärkt eftersom marskalken tar med sig en hel armé till bundsförvanten Danmark för att förbereda invasionen.

Hotet verkar emellertid inte bekomma Göteborgs rika klick, som består av anmärkningsvärt många brittiska affärsfamiljer, tyskar och judar. De är yra av pengar och bygger palats i sten, som ersätter trähusen som förstördes vid den senaste branden. Nu frigörs också nya ytor i takt med att de breda murarna raseras.

Den extremt flitige Carl Wilhelm Carlberg från Örgryte sätter prägel på byggandet. Han är Göteborgs första stadsarkitekt och har tjatat till sig ett förbud mot att bygga i trä. Fullproppad av intryck från studieresor till Rom, Paris, London och tyska städer styr han byggandet mot nyklassicism, vilket kommer att synas vid hamngatorna som fräschas upp med imponerande fasader.

Ingenting verkar kunna gå snett och festen under kristallkronorna fortsätter. Damerna shoppar kolonivaror och konverserar med sina jungfruar på engelska och franska. Att huspriserna rusar mot skyn spelar ingen roll så länge nya pengar forsar in från sill och smuggelgods.

Napoleons invasion av Sverige kommer av sig. Han får besvärligare saker att brottas. För Sveriges del flyttas kriget till Norge. Gustav IV Adolf avsätts och landsförvisas efter förlusten av Finland och ersätts av ingen mindre än Jean Baptiste Bernadotte som först ramlar baklänges när han erbjuds jobbet som kung. Men det passar bra på så sätt att han under planeringen av invasionen lärt sig det mesta om Sverige. Att han får börja som kronprins spelar ingen roll. Han tar befälet direkt, backar inte för Napoleon (de var aldrig vänner) och låter blockadbrytarna fortsätta.

Innehåll

***


3. Språnget som kom av sig. Bostadskvarteren blev teater och parker

Rest av befästningsverket vid Esperantoplatsen.

Det är alltså läge för att ta språnget över vallgraven. Stadens borgare badar i pengar och byggnadsmaterial finns i massor från de raserade murarna. Marken på andra sidan ligger och väntar, i stora drag öppen för att ge fritt skjutfält. Carlberg ritar en utbyggnadsplan för de rivna befästningsvallarna utanför vallgraven.

Precis då faller det ihop. Napoleon möter likt Karl XII sitt öde i Ryssland och med kejsaren ur bilden behöver inte de brittiska handelsskeppen ta omvägen till Göteborg. Skeppen försvinner över en natt. Samtidigt ger sig sillen av. Lyckan försvinner alltså lika plötsligt som den kom och ersätts av en rejäl baksmälla. Fastighetsbubblan spricker när kranen för nya pengar stängts av, Ostindiska kompaniet och flera handelshus går i konkurs, arbetslösheten breder ut sig. Folk tvingas flytta från stan, bli bönder igen.

Inte underligt att den efterlängtade utbyggnaden av staden kärvar och går långsamt. Mycket mer än några privata villor blir det inte. Under tiden hinner stadens borgare vänja sig med att promenera i den frodiga grönskan på befästningsvallarna utanför Vallgraven. De börjar fundera på om det inte vore bättre att bygga en park.

Så blir det, och ett hundratal meter bortom vallgraven byggs Nya Allén, en äkta boulevard vars första etapp är klar 1824, med 1400 planterade träd. Mestadels almar. Naturligtvis med tanke på häst och vagn. Fullt utbyggd sträcker den sig från Fattighusån i öst till Järntorget i väst.

Kungsparken med kullar och gångstigar efter engelsk förebild börjar anläggas vid vallgraven 1839 och inrymmer både Nya Allén och Bältesspännarparken.

Istället för Bostadskvarter kantas vallgraven av Kungsparken. Foto 20 juni, 2020.

Nästa brittiskt influerade park blir Trädgårdsföreningen. Den börjar anläggas 1842 på de raserade befästningsvallarna öster om Kungsparken. Den här gången är det Karl XIV Johan som säger okey till borgarnas idé, alltså ingen mindre än Jean Baptiste Bernadotte, som kommit igång ordentligt i jobbet som kung. Det blir en park med inträde, avsedd för stadens rika klick.

Därefter, utanför parkens västra entré, står Stora Teatern klar 1859, den första offentliga byggnaden i det som ska bli Vasastaden. Intresset är stort för teatern, som får över 900 platser.

Av språnget över vallgraven blir det till en början 23 hektar park och en teater. Men 1861 tar staden ny sats genom att utlysa en arkitekttävling, den första i Norden av sitt slag. Nu är det bråttom. Stadens befolkning ska femdubblas de kommande 50 åren.

Arkitekttävlingen utmynnar i en grandios stadsplan med bland annat Haussmanns Paris som förebild. Det är nu Vasastaden formas.
Ska titta närmare på det.

Parken byggs på befästningsvallarna Juni 2020.
Kungsparken med kullar och gångstigar, juni 2020.
Vid Vallgraven, juni 2020.
Kungsportsbron, Stora teatern. Juni 2020.
Trädgårdsföreningens västra entré. Parken började anläggas 1842.
Området för Stora Nygatan frigörs när murarna raseras. Här byggs påkostade nyklassicistiska hyreshus med stora våningar för folk med pengar vid mitten av 1800-talet. Gatan ansågs vara stans vackraste med Trädgårdsföreningen på andra sidan vallgraven. Här ska enligt uppgift från den allvetande S kompositören Bedřich Smetana ha bott under sin tid som dirigent i Göteborg.

Innehåll

***


4. Tid för privatpalats

Semesterresan i min stadsdels historia landar i 1800-talets skrytbyggen och den storslagna stadsplanen från 1866. Vad är det som pågår?

Parkgatan 2. Dicksonska palatset

Ja, det byggs palats. Dicksonska Palatset står klart 1862 vid korsningen Gamla Allén (Södra Vägen) och Nya Allén i Göteborg. Beställare är Oscar Dickson, stenrik affärsman, ägare av gods och gårdar, träpatron, en av Sveriges största markägare och kompis med prinsen av Wales.

Vasagatan 16. Heymanska villan.

År 1876 står den Heymanska villan klar, byggd i fransk renässans, två våningar med rejäl takhöjd. Ritad av Adrian Peterson. Huvudnumret sägs vara matsalen i hörnrummet på andra våningen. Beställare är grosshandlare Gabriel Heyman som flyttar in där med sin familj. Han är flitig ledamot, bl a i stadsfullmäktige och diverse banker. Äger också godset Stora Hov i Västergötland. 

Parkgatan 25. Wijkska palatset som senare blir Wernerska villan.

Wijkska Palatset, klar 1886 med 20 rum och kök, stall med mera. Ritad av Adrian Peterson i nyrenässans. Beställs till bostad av grosshandlare Carl Wijk, som idkar diverse affärer och har stora intressen i norrländska skogar. Carl Wijk är kompis med Oscar II och håller en middag för honom i villan 1898. Kungen sover över några dagar.

Vasagatan 11. Tomtehuset.

Det så kallade tomtehuset står färdigt 1890. Bostaden byggs åt riksdagsmannen och chefredaktören på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Sven Adolf Hedlund. Han ger brorsonen, den nyblivna arkitekten Hans Hedlund, jobbet att rita huset tillsammans med Yngve Rasmussen.  Frescomålningar på fasaden illustrerar familjemedlemmarnas yrken.

Innehåll

***


5. Högborgerliga visioner

Privata palats och villor har en självklar plats när den stormrika handelsaristokratin diskuterar hur de ska förvandla Göteborg till en storstad av kontinentala mått. Herrarna är självsäkra och förvånansvärt självständiga gentemot centralmakten i Stockholm.

Det råder ingen brist på visioner. På andra sidan vallgraven ser affärsmännen klassicistiska palats, promenader genom räta och luftiga alléer. De ser Paris, Wiens och Hamburgs borgarkvarter, Londons parker – och sin älskade familj i en vacker patriciervilla på tre våningar längs en grönskande boulevard. Många är inflyttade britter, tyskar och judar. De ser framför allt möjligheten att tjäna rejält med pengar i det outvecklade landet, så rikt på naturtillgångar.

Prioriteringarna är tydliga. Tomterna närmast Kungsparken reserveras åt den allra rikaste klicken, dimensionerade för privatpalats. Likaså Kungsportsavenyn med tomter för villor med trädgårdar mot den extremt breda gatan. Resten av marken mellan Haga och Gullbergsvass anses täcka den övriga borgarklassens behov.

De fattiga och mycket fattiga, finns inte med i stadsplanen eftersom de inte har råd att köpa tomter. Affärsmännens planer är naturligtvis också en business. Pengar ska tjänas. Men ändå en smula underligt kan en vän av ordning tycka, eftersom de fattiga utgör den stora majoriteten av stadens befolkning.

De som bor i träkåkarna som slagits upp på ängarna mot bergen, i Flygarns Haga och på Skojarbacken, får helt enkelt flytta sina familjer till någon annan slum. Svårt är det, för bostadsbristen är extrem. Folk bor med sina familjer inträngda i rum i källare, uthus, skjul och vindar, i smuts utan vatten och avlopp. Bland många sjukdomar som härjar nämns fyllerigalenskap.

Någon direkt talan har inte de fattiga när beslut fattas. Göteborg får visserligen sitt första stadsfullmäktige 1863 men rösterna räknas efter inkomst och förmögenhet.

När det första stadsfullmäktige utses har sålunda grosshandlare James Dickson 1900 röster och brodern, träpatronen Oscar Dickson, 1610 röster. Tillsammans tunga att rå på. Av de 50 ledamöterna som väljs för att styra staden är 29 grosshandlare och ytterligare tre affärsmän.

Dessutom spelar kanske inte rösterna så stor roll. Folk misstänker att det egentligen är den merkantila föreningen som bestämmer, affärsmännens egen klubb. Ett skuggkabinett som fattar beslut utan omröstning, i salongerna där den berömda göteborgsandan frodas.

Men samvetet gnager. Alla känner till misären, det värker lite i hjärtat och det finns en viss oro för upplopp. Den franska revolutionen ligger tidsmässigt ganska nära. Frågan diskuteras i salongerna, ofta anfört av den filantropiska fabrikören E. G. Lindström. Vad ska göras med eländet?

Den socialliberala chefredaktören på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, S. A. Hedlund tvingar under hetsiga debatter fram en utredning. Han vill att finansiering och projektering av billiga arbetarbostäder i centrala lägen ska tas in i stadsplanen.

På motståndarsidan stiger en tredje Dickson in, doktor Charles Dickson som sitter i stadsfullmäktige när stadsplanen klubbas.

Det blir Dicksons sida som vinner, med uppfattningen att den privata företagsamheten bäst tar hand om arbetarnas bostadsfråga. Det skulle vara direkt skadligt, demoraliserande, om staden tog kostnaderna. Istället skulle de fattiga förmås att lyfta sig ur eländet på egen hand.

Den göteborgska segregationen fastställs i planen och får ytterligare uttryck då tjänstefolket inte i så stor utsträckning kommer att bo i gårdshusen, som exempelvis i Stockholm, utan huvudsakligen i arbetarkvarteren utanför borgarskapets område.

Segregationen är en ordning, men betyder inte att eliten struntar i de fattiga. Hygien och sanitet diskuteras ofta och de som samlat på sig rejäla förmögenheter skänker gärna betydande summor till goda ändamål. Inte för inte får Göteborg ryktet att vara donationernas stad, med namn som bland andra Sahlgren, Keiller, Rhöss, Chalmers, Renström och inte minst familjen Dickson.

En fjärde Dickson, Robert (hur många är de?) tar initiativet till en stiftelse som bygger några kvarter arbetarbostäder i sten i Haga och Annedal – för arbetarnas toppskikt. De utomordentligt skötsamma och flitiga. Dock alltför dyra för de mest behövande.

Vasastaden och Lorensberg byggs upp mellan 1867 och 1910 och på vägen, 1889, passerar antalet invånare 100 000. Med tidens mått är då Göteborg en storstad. Det sker under borgarskapets storhetstid och de pråliga fasaderna skvallrar om tävlingen mellan familjerna.

Kanske är Carl Wijks privatpalats på Parkgatan vinnaren.
Naturligtvis en smaksak.

Precis som i början av seklet driver tomt- och husspekulationerna fram en fastighetsbubbla, som spricker i slutet av 1870-talet. Men det finns fler skäl till att den storslagna stadsplanen åker på stryk. Den våldsamma inflyttningen tvingar staden att släppa den luftiga planen i förmån för smalare gator och fler bostäder. Planerade privatpalats blir hyrespalats, planerade villor på tre våningar blir hyreshus med 5 våningar. Ingen hade kunnat förutspå att stadens folkmängd skulle femdubblas på femtio år.

Därför blir det ingenting av förlängningen av Nya Allén till Gullbergsvass, där en stor park skulle anföra ett vidsträckt industriområde med kanaler. Ingenting blir det av industriområdet heller. Fabriker växer upp som svampar på andra ställen.

I slutänden är det bara Vasastaden och Lorensberg som följer den grandiosa stadsplanen från 1886, med promenadstråk längs Kungsparken, Trädgårdsföreningen, Vasaparken, boulevarderna Gamla Allén (Södra vägen), Nya Allén, Kungsportsavenyn och Vasagatan.

Totalt byggs 270 påkostade stenhus i området. Av dem finns 230 kvar. Området med Vasastaden och Lorensberg är alltså väl bevarat och sammanhållet. En kontinentalt inspirerad stadsmiljö från 1800-talet, med många olika arkitektoniska stilar. Numera bebodd av allt möjligt folk, högt och lågt. Fri att beskåda.

Några av visionärerna. Politikern och affärsmannen James Dickson längst till vänster. Längst till höger grosshandlare August Kobb som inspireras av Londons parker under affärsresorna och räknas som Slottsskogens fader.
Stadsplanen från 1866 med den tidigare befästningsstaden innanför vallgraven. Vasastaden och Lorensberg byggs i stort sett som planerat. Området öster om Exercisheden får anpassas efter en trilskande verklighet. (Bild: Riksarkivet.)
Vasastaden 1884. Stenbrytning där Erik Dahlbergsgatan senare kommer att dras. I bakgrunden dåvarande Betlehemskyrkan vid Vasagatan. (Okänd fotograf)
Sekelskifte. De fattiga levde i misär, här i en nödbostad vid Stampen. (Okänd fotograf)
Tobaksfabrikör och filantrop, Eric Gustaf Lindström. (Porträtt av Hilda Lindgren.)
Den socialliberala chefredaktören och politikern S. A. Hedlund. (Bild: Gbg Univers.)
Doktor Charles Dickson. (Bild: okänd)

Innehåll

***


6. Vilse i Victor von Gegerfelts dröm

Hur kom jag in i hans huvud?

Ja, semesterresan fortsätter, kors och tvärs i tid och rum, med växande risk för nördighet.

Dagen är varm och solen står högt när jag klättrar ner längs bergsidan, snubblar på stenar, trampar i fårskit och svettas. Framför mig breder ängar och klippor ut sig, brutna här och där av byggen i stenstaden. Långt borta i bakgrunden, på andra sidan vallgraven, ser jag den forna befästningsstaden Göteborg. Där glittrar nybyggda Sahlgrenska Sjukhuset vid Grönsakstorget. En av Victor von Gegerfelts skapelser.

På vägen ner passerar jag kåkstaden Skojarbacken som ser bräcklig ut, liksom utslängd på måfå, i kontrast mot de bastanta stenhusen längre bort. Jag tar det säkra före det osäkra, en liten omväg. Skojarbacken är känd för lönnkrogarna, supandet och knivslagsmålen och nu är stämningen extra irriterad eftersom kåkarna ska rivas.

Så står jag på en av de mäktigaste gatorna, en boulevard som ska få namnet Vasagatan och som vid tidpunkten är långt ifrån färdig. Ambitionerna är dock tydliga; en kontinental storstadsgata – med artikulerade fasader, som det heter. Nere där Vasaplatsen planeras ligger resterna av kåkstaden Flygarns Haga. Där råder också oro. Hundratals människor väntar på att bli avhysta.

Jag går vidare genom ett precis påbörjat kvarter med män i brokiga och smutsiga arbetskläder; västar, skärmmössor, grova skjortor och uppkavlade ärmar. Präktiga mustascher. De hojtar och spottar och baxar sten, sliter och svettas med spett, spadar och krattor.

Plötsligt en trädgård. Solen blixtrar till mellan de skuggande träden som ännu är späda och där, vid ett litet bord intill en pergola i sten, sitter husfrun i vit klänning med spetsar under en solparasoll och dricker sherry med en kvinna i turkos dräkt. De ler och vinkar, inbäddade i grönska, och pekar mot ett palatsliknande hus med veranda och marmortrappa. En jungfru i förkläde går försiktigt ner med en bricka i händerna.

En man dyker upp i dörröppningen mellan pelarna och nickar, vill att jag ska komma in. Mannen är avslappnat klädd i vinröd rökrock med sjalkrage och uppåtvända manschetter i svart sammet. Han saknar tidsenliga polisonger men har långt svart skägg med grå stänk och lockar. Han luktar piprök. Han rättar till monokeln.

Tror först att han är jude, eller tysk. Eller kanske skotte. Möjligen svensk. Svårt att veta när stadens handelssocietet är internationell och medlemmarna talar både tyska och engelska.

Jag följer med honom till en stor hall med svindlande takhöjd, svulstig stuckatur och kristallkrona. Två öppna trappor med röda mattor löper i eleganta bågar upp till den andra våningen. Genom fönstret skymtar Nya Allén och jag förstår att han är en lycklig innehavare av en av de åtta villatomterna som styckats av mot Kungsparken, alltså på första parkett mot innerstadens gröna lunga.

– Ja, det är Victor som ritat huset, säger mannen med svag brytning och då anar jag att något i resan har gått galet.

Blicken blir lite otålig och han tar mig genom biljardrummet, de två matsalarna, herrarnas rökrum, biblioteket, snabbt ner i köket i källaren, hälsar på tjänstefolket, upp igen och efter den öppna trappan till andra våningen.

Han visar inte sovrummen men tar mig ut på balkongen. Vi blickar ut över Kungsparken och Nya Allén vars träd har börjat ta rejäl höjd. Det luktar svagt dynga och bakom Kungsparkens första trädrader hörs hästhovars klafsande mot gruset på Nya Allén.

Ekipaget skymtar förbi mellan träden. Det är ett svart dubbelspann med rundad bakvagn och nedfälld sufflett. Kusken sitter högt. Mannen i baksätet är rund och flint och har jättelika lockiga polisonger och vinkar glatt med hatten i handen. Det blåser.

– Det är Otto, mumlar mannen bredvid mig. “Var fan har han varit?”

Tydligen är det den driftige fabrikören David Otto Francke som äger sockerbruket i Mölndals kvarnby. Han har på senare tid blivit stor i väveribranschen, och ska enligt rykten också ge sig på papperstillverkning.

Tydligen har Francke affärer ihop med David Carnegies porterbryggeri vid Klippan, som sköts av Oskar Ekman. Kanske diskuterar de sockerpriser. Kusken har kört därifrån via Allmänna Vägen och ska vidare mot Mölndal efter Gamla Allén, som ännu inte har bytt namn till Södra Vägen.

Ekipaget försvinner och ett välklätt par promenerar sakta förbi. Inga nyttofordon i sikte. De är förbjudna att färdas på Nya Allén som bevakas av en vakt i vardera änden.

Mannen rycker till, ursäktar sig och visar mig bestämt men vänligt nerför trappan och ut genom entrén. Flera brådskande möten väntar honom inne i stan som numera är Sveriges ledande handelsstad. Bland annat har en skeppning bomull anlänt, huvudsakligen beställd av Wilhelm Röhss & Co. Dessutom förmedlar mannen en utskeppning av bränsle till Londons taxi, närmare bestämt 200 ton havre.

Jag blir stående ensam, lätt omtumlad. Tittar tankspritt på stigen som leder fram till Nya Allén, exakt 30 meter bort. Fåglarna kvittrar.

Exakt där tar tar resan slut. Jag blir varse oljudet och precis framför mig rusar bilar i minst 60. Står alltså på Parkgatans smala trottoar och ser nu Kungsparken bakom en trefilig dånande trafikled.

Backar instinktivt och stöter i en vägg, vänder mig och ser istället för den idylliska villan ett gigantiskt hyrespalats, en stenkoloss med torn som tar upp hela tomten där det alldeles nyss fanns trädgård, växthus, pergola, kvinnor, solparasoll… som ett hungrigt odjur – inget finns kvar, och det blir uppenbart att jag av misstag hamnat i Victor von Gegerfelts dröm, och gått vilse.

Drömmen 1850 med vy från Parkgatan. Victor von Gegerfelts visioner ur boken “Göteborg genom ritningar” av Gun Schönbeck.
Verkligheten 2020. Parkgatan. Till vänster de palatsarkitektoniska bostadshusen som byggdes istället för villorna. Kungsparken med Nya Allén till höger.
Victor von Gegerfelt (Bild: Riksarkivet)
Skojarbacken i nuvarande Vasaparken. Aschebergsgatan i bakgrunden, men tornet sticker upp från Vasagatan. Tavla av Robert Ljungqvist (Gbg:s Stadsmuseum).
Vid Kallens Gata i Flygarns Haga 1882. (Vasaplatsen – utsikt från Chalmersgatan 5.) I olja av Anna Kockum. (Gbg Stadsmuseum)
De planerade villatomterna vid Parkgatan, vända mot Kungsparken där befästningsvallarna tidigare låg. Bara Wernerska villan/Wijska palatset blev verklighet. (Bild: Google)
Wijkska palatset/Wernerska villan sedd från Teatergatan. Den enda villatomten som fick en villa.

Innehåll

***

Källor för inspiration och fakta

Claes Caldenby, 2006: Guide till Göteborgs Arkitektur
Martin Fritz, 1996: Från Handelsstad till Industristad 1820-1920 Göteborg – att bygga en stad
Wikipedia: Diverse nedslag.
Webbsajten Vårt Gamla Göteborg (rik på berättelser).
Västra Götalands Länsstyrelse: Vasastaden – Lorensberg. Planering och byggande utanför vallgraven 1850 till 1900. (Hysteriskt faktaspäckad översikt.)


GATOR I VASASTADEN

Viktoriagatan

Viktoriagatan 2020 (Riktning mot Vallgraven)

Viktoria – en annan kronprinsessa

2022. Oktober. Göteborg. Hemestern i min stadsdel fortsätter obevekligt. Kanske pågår den i evighet.

Hursomhelst på Viktoriagatan nu. I begynnelsen heter gatan Övre Magasinsgatan och är en förlängning av Magasinsgatan i innerstaden, då när den växer och kliver över vallgraven. År 1881 föreslår en doktor Leman, förmodligen av judisk börd, att gatan ska byta namn till Viktoriagatan.

Anledningen är besöket av den 20-åriga Viktoria av Baden som då, i Göteborg, för första gången beträder svensk mark. Hon är kusin till Kejsar Wilhelm I, och kommer i sällskap av en svensk, Gustav.

De har precis gift sig och rest från Karlsruhe via Fredrikshamn till Göteborg (med fregatten Vanadis), för att fortsätta till huvudstaden. De unge mannen ska så småningom ärva jobbet som kung, med namnet Gustav V. Doktor Leman får som han vill och 1882 döps gatan om till Viktoriagatan.

Flickan är Kronprinsessan Viktoria av Baden. (Okänd fotograf)
Fregatten Vanadis (Målning Jacob Hägg – vykort)
Viktoriagatan 1882 (Riktning från Vallgraven.) Bild: Litografi, Gbg Stadsmuseum.
Viktoriagatan, augusti 2020.

Innehåll

***

AVENYN

Charles Felix Lindberg vid Avenyn, inte långt från bostaden.

Vad gör John på den andra sidan?

Köpmannen Charles Felix Lindberg stirrar på uppfinnaren John Ericsson. Varje dag, sommar som vinter, och kommer så att göra intill evigheten, eller tills han faller omkull på grund av metallröta. Förmodligen funderar gjutjärnshjärnan på samma sak, hela tiden. Varför står den där propellernissen på andra sidan? Varför är han högre?
Felix är ju en av stadens stora donatorer, och infödd göteborgare. John – en värmlänning som flyttade till Stockholm och därefter lämnade landet.

Vad gjutjärnshjärnan inte vet är att John Ericsson fortfarande är något av en historisk kändis, konstruktör av propellrar och pansarbåten Monitor under det amerikanska inbördeskriget. Han omnämns i den svenska nationalencyklopedin med 3 797 tecken. Felix inte med ett enda.

Vem var då Charles Felix? Ja, pappa Charles kom från Lindome, hade skotskt påbrå och gjorde goda affärer och flyttade till Första Långgatan där Felix Charles Lindberg föddes 1840 och växte upp. Gatan låg då utanför själva staden som i stort sett befann sig innanför vallgraven vid den tiden. Frölunda var en egen jordbrukarbefolkad landskommun och Majorna hade ännu inte blivit införlivat i Göteborg

Under sitt liv får Lindberg se stan välla ut över vallgraven efter den grandiosa stadsplanen för Vasastaden, Lorensberg och Heden från 1866. Han var konstintresserad, blev en av stadens donatorer och testamenterade hela sin förmögenhet på drygt två miljoner kronor till Göteborgs Stad. Pengarna skulle användas för att ”pryda och försköna” staden. Donationen var den största som Göteborgs Stad dittills hade tagit emot och blev grunden för Charles Felix Lindbergs donationsfond.

Han dog 1909, blev alltså nästan 70 år. En hygglig ålder. Under livstiden hade han sett stadens befolkning mer än sexdubblas.1

I slutet av 1980-talet tyckte Göteborgs Stad att det var dags för Lindberg att själv få ett porträtt i staden. Uppdraget gick till skulptören och tecknaren Jan Steen. 1989 invigdes statyn av Lindberg, spatserande i sin långrock, med käppen i handen och kubben på huvudet.

Steen levde mellan 1929 och 1997. Blev 68 år, även det en hygglig ålder, kanske särskilt för en konstnär. Värre gick det för Ingel Fallstedt som 1897 fick jobbet att skapa statyn av John Ericsson på andra sidan Avenyn. Han blev bara 51.

Fallstedt sägs ha haft ett mindre helvete med Ericssons underkropp. Brons var inte hans ämne, egentligen. Samtiden såg honom som rikets främste på marmor. Statyn blev sedan hårt kritiserad av de privata finansiärerna. Ericssons byxor var skrynkliga och Ingested ansågs ha gett karln dålig hållning. Fallstedt drabbades av utmattningssymtom och tog livet av sig innan statyn blev avtäckt. Hans medhjälpare lär ha sagt att den dödade honom.
Så kan det gå.

Bilder från Wikipedia

Bilden i topp är min. Fakta hämtat från Nationalencyklopedin, Wikipedia och https://goteborgkonst.se/ – en innehållsrik webbsajt med karta för Göteborgs utsmyckningar.

***

1Göteborgs befolkningsutveckling (Wikipedia).

www.persun.se

visit/share/like
Dela
Dela