Februari 2007. Tokyo. Taxi från Haneda och mängden stål, betong, broar, järnvägsviadukter slår emot som en vägg. Springande svarta kostymer, vita skjortor och slipsar. Ansiktsmasker. Det blir en märklig upplevelse, från början till slut.
Vi förbereder. Eller i alla fall tittar på när japaner gör det. Svårt att förstå vem som styr och vad som egentligen pågår, men bråttom är det. Kollegan C och jag har flugit dit från huvudkontoret för att hjälpa till med Volvos presskonferens för köpet av Nissan Diesel – en japansk lastbilstillverkare. Leende, vänliga och artiga män från Mitsubishi Bank kallar oss för san och bolaget för Volvo-san och så startar presskonfensen.
Den är delvis obegriplig och närmast begravningslik med en gråtande vd. Skammen över att förlora en fordonstillverkare till utlänningar tycks vara oändlig. Vet inte om det är teater eller på riktigt. Tekniskt strul, krånglande asienchef, men storchefen kommer till sist med via länk från Hisingen. Han är perfekt och vi andas ut.
Efteråt. Får tips på restaurang. Vi försöker få tag i en taxi i den ringlande raden på gatan. Går från den ena bilen till den andra. Det går inget vidare. Alla skakar beklagande på huvudet, några av dem bär mask. Taxiförarna i denna världsmetropols finansdistrikt talar inte engelska.
Vi äter på hotellet, i restaurangen på tionde våningen. En stor råtta trippar fram mellan borden, stannar upp och tittar på oss. Servitören tittar också på oss. Han är blek, ser ut att vara på väg att svimma, men säger ingenting.
Jag vandrar omkring ensam den sista dagen i väntan på flyget hem, går runt kejsarens palats med den sämsta kameran jag någonsin haft. En pocketmodell från den första digitala generationen.
En råkall dimma sveper in från Tokyo Bay och omsluter kejsarpalatset där folk går omkring ensamma och långsamt, som vålnader. Avger två löften: 1) Snarast köpa en riktig kamera. 2) Aldrig mer besöka Japan, om inte av nöden tvungen.
Det första kommer att hållas, det andra – avståndstagandet – blir fullständigt omvärderat fem år senare.
