Den starka ledaren tar plats. Fiender pekas ut och gamla regler nonchaleras.
Medier och andra demokratiska institutioner angrips men motståndet inom det konservativa partiet uteblir. Istället väcks krafter som i åratal legat tysta.
Så går det till, i stora drag, när radikaliserad konservatism tar över, enligt den österrikiska statsvetaren Natascha Strobl.
Hon presenteras av bokförlaget som statsvetare, journalist och författare. Känd från radio och tv och med nära 170 000 följare en av Österrikes mest inflytelserika twittrare. Radikaliserad konservatism från 2021 är hennes tredje bok, har sålt i 70 000 exemplar i Österrike och utkom i svensk översättning i augusti 2022.
I stora stycken är boken en jämförelse mellan den österrikiske politikern Sebastian Kurzs och Donald Trumps vägar till makten. De är inte lika varandra, varken till utseende eller i uppträdandet, men deras metoder följer samma mönster.
Strobl beskriver hur de ogenerat bryter mot de regler och uppförandekoder som politiker förväntas följa. Medan övriga politiker passivt väntar på att nykomlingarnas övertramp ska slå tillbaka på dem själva, att det ”goda” ska segra, vinner de anhängare på löpande band. Kurz och Trump framstår som starka och handlingskraftiga rebeller mot ett ondskefullt system som inte längre bryr sig om vanliga medborgare.
Oppositionen, kritiska medier, kulturarbetare, utomparlamentariska grupper – alltihop slår de samman till en illvillig politisk makt. För Kurz representeras den av österrikisk socialdemokrati. I Trumps fall finns de onda människorna i the deep state eller det diffusa träsket i Washington DC, som han lovar att rensa upp.
I grunden är det fråga om ett konspirationsideologiskt tänkande, skriver Strobl. Det handlar inte om att medla och hitta vägar i en mångfald av olika intressen. Det handlar om krig. Den tysta majoriteten ska vinnas i kampen mot en övermäktig, osynlig fiende. Alla medel är tillåtna. Med hårda anklagelser och rena lögner demoniserar de sina motståndare, går till attack mot invandrare (i synnerhet muslimer), media, rättsväsende och utomparlamentariska grupperingar.
Några detaljerade planer på hur de ska frälsa sina folk finns inte. De spelar genomgående på känslor och rädslor. Utlovar trygghet. Eftersom den egentliga aggressionen påstås komma från fienden handlar de bara i självförsvar eller nödvärn. “I över hundra år har extremhögern åberopat just denna hotlogik för att legitimera sin våldspolitik”, skriver Strobl.
Med de två politikerna som en bärande tråd analyser hon sex metoder som hon anser karaktärisera den radikaliserade konservatismen. Det är inte helt lätt att utan förkunskaper ta ställning till turerna i Österrike men Trumps förehavanden under de senaste tio åren kan knappast ha undgått någon.
Strobl kommer inte med några direkta nyheter om händelseförloppet. Hur den auktoritativa högerrörelsen utvecklats i Nordamerika och Europa framgår tydligare i exempelvis Anne Applebaums Demokratins skymning från 2020. Är man intresserad av hur den traditionella nyhetsrapporteringen försvagats av alternativa webbsajter och social medier som Twitter, Instagram, Facebook (utan ansvariga utgivare, chefredaktörer, redaktioner) ger Jonathan Lundbergs bok Sverigevänner från 2019 en utmärkt inblick.
Det Strobl tillför, förutom en snabb, tydlig och lättläst genomgång, är en koppling mellan extremhögern och den traditionella konservatismen.
Med begreppet “radikaliserad konservatism” avser Strobl konservativa storpartier som är under förvandling. De bryter med efterkrigstidens förhandlingskultur då man trots olika intressen sökte konsensus; konservativa och arbetsgivare på den ena sidan – socialdemokrati, arbetstagare och fackföreningar på den andra. Båda sidor med representanter från alla samhällsklasser.
Det är en ensidigt brytning med partierna till vänster, skriver Strobl. “De konservativa partierna blir inte övertagna av krafter utifrån, utan snarare växer tendenser inom dem, starkare. De kan ligga och pyra i partierna i åratal och sedan uppenbara sig med full kraft på grund av bristande internt motstånd.”
Strobl hänvisar till Wilhelm Heitmeyer, tysk sociolog som lett tvärvetenskaplig forskning om konflikter och våld. Han talar om grupperingar i en rå medelklass som under ett lager av civiliserade och kultiverade umgängesformer döljer auktoritära hållningar. De uttrycks i böjelse för effektivitet och prestationsmaximering, ofta förenat med förakt för svaga grupper och med betoning på egen överlägsenhet. Socialdarwinistiska idéer och tankar om att avskaffa välfärdssamhället förekommer.
Det är en farlig råhet, skriver Strobl. Den kan komma att organiseras i samhället om den blir allmänt accepterad. Den konservativa rörelsen måste göra ett val.
Enligt Strobl var det under finanskrisen 2008 som brytningen ägde rum. Tryggheten gick upp i rök medan de som orsakade krisen undkom helskinnade, utan några som helst straff. Politisk korrekthet blev ett hatat begrepp bland många. Det var etablissemangets språk.
Boken är lättläst. 126 sidor och en diger källförteckning. Strobl refererar till Österrikes politiska liv, utvecklingen i USA och gör nedslag i Storbritannien och Tyskland. Sverige nämns inte, men det krävs inte mycket fantasi för att koppla delar av hennes story till utvecklingen i Sverige.
***
PERSUN.SE
Besökare sedan maj, 2020
