I sin mest ondskefulla form kan auktoritarismen komma att förgöra demokratin. Varningen i Anne Applebaums bok om de nationalistiska strömningarna är tung, men boken är lättläst – perfekt under en covid-isolerad julhelg.
Anne Applebom är en framgångsrik polsk-amerikansk journalist, belönad med Pulitzerpriset 2004 för boken Gulag om de sovjetiska koncentrationslägren, som benämns som ett vetenskapligt arbete, med ett långt förord av historikern Peter Englund i den svenska utgåvan.
Demokratins skymning från 2020 är av ett lättare slag (208 luftiga sidor), även om samlingen med källhänvisningar är tjock. Boken handlar delvis om hennes eget liv och bjuder på en resa bland vänner och före detta vänner bland kända politiker, makthavare och dissidenter i Polen, Ungern, Storbritannien, Spanien och USA. Det är med personliga observationer och reflektioner som hon vill påvisa att panelen för den västerländska demokratin har börjat blinka rött.
Hennes politiska hemvist tycks ligga i den liberala mittfåran. Därifrån försvarar hon den västerländska demokratins idé som med hennes ord bygger på konkurrens; en tävling om det effektivaste och mest rättvisa sättet att fördela makt. En idé som hon menar utmanas av radikala nationalistiska strömningar som hon kallar auktoritarism.
I resonemanget är auktoritarism varken höger eller vänster. Anne Applebaum hänvisar till personlighetsforskaren Karen Stenner som menar att auktoritarism helt enkelt tilltalar människor som inte tolererar komplexitet, och därför är misstänksamma mot folk med andra idéer. Alltså antipluralistisk. Om auktoritarismen hämtar sina idéer från marxismen eller nationalismen är ovidkommande. Den bygger på instinkter. Stenners definition är alltså inte politisk och inte detsamma som konservatism.
Applebaum tar upp Lenins regim i Sovjetunionen som exempel. I partiets maktspråk kan media och offentliga institutioner bara vara fria och rättvisa om de styrs genom arbetarklassen – i det här fallet ”representerat” av Lenin (och senare Stalin). I systemet ingår påtvingad utbildning, total kontroll över all kultur, politisering av journalistik, sport, litteratur och bildkonst. Gigantiska lögner, till exempel att kolchoserna producerar 1000 procent över plan.
På andra sidan av vänster-höger-skalan placerar Applebaum Hitlers Tyskland, Francos Spanien och Pinochets Chile, alla stöpta i auktoritarismens form. Alla med misstro mot objektiviteten hos medierna, civilförvaltningen och rättsväsendet. De strävar efter att få kontroll över bullret som stör. Priset är den individuella friheten.
Vad för slags folk är det då som dras till det auktoritära? Här vänder sig Anne Applebaum till Hannah Arendt, en tysk-amerikansk politisk teoretiker med judiskt ursprung, som flydde till Paris 1933 efter nazisternas maktövertagande i Tyskland och till USA 1941.
I Hannah Arendts dräpande beskrivning är det främst förgrämda människor som tycker sig ha misslyckats i livet: Den värsta sortens enpartistat
“…ersätter utan undantag alla förstklassiga begåvningar, oavsett deras sympatier, med tokstollar och dårfinkar vilkas brist på intelligens och kreativitet fortfarande är den bästa garantin för deras lojalitet. Den auktoritära regimen har en kader av lojala eliter som styr medier, domstolar, statliga företag.”
Dessa människor är moderna klerker som försvarar ledarna hur grovt de än ljuger, hur korrumperade de än är, skriver Applebaum. De får belöningar och avancemang i utbyte.
Arendts beskrivning bör förstås läsas in som nazismens Tyskland. I europeisk nutid är det Viktor Órbans parti Fidezs i Ungern och Lag och Rättvisa i Polen som kommit längst i den riktningen, menar Anne Applebaum som sedan 2013 är polsk medborgare. Hon beskriver hur de två regeringarna har tagit stora steg mot att riva ner ländernas självständiga institutioner – under nationalistiska förtecken. Lögnerna är inte längre gigantiska, utan medelstora, skriver hon. De läggs fram i en alternativ verklighet – och en alternativ historia.
Den ryskfödda konstnären och essäisten Svetlana Boym använder begreppet restorativ nostalgi i sitt verk The Future of Nostalgia från 2001. Hon skriver att de, alltså nationalisterna, vill “återuppbygga det förlorade hemmet och fylla igen minnesluckorna.”
Många inser inte att det är sagor, skriver Applebaum. De tror helt och fullt på att deras projekt handlar om sanningen och är inte intresserade av ett nyanserat förflutet. De skapar en alternativ verklighet, bygger monument över hjältar, vägrar se nackdelarna med tidigare krig.
Restorativ nostalgi sprids med lögner och konspirationsteorier som manar fram syndabockar. Någon eller några har sugit ur nationens styrka och reducerat den till en skugga av de fornstora dagarna. Invandrare förstör landet. Kanske är det EU som har stulit den grundläggande identitetet. Inga källor upplevs längre som säkra.
”Under Brexitkampanjen visar Dominic Cummings att det går att ljuga så mycket som helst och slippa undan ostraffad. Lögner sprids som löpeldar, mycket snabbare än vad fakta hinner kontrolleras (av kontrollanter som misstros) och blir därmed sanningar”, skriver hon och citerar den polska författaren Olga Tokarczuk:
Istället för att höra världens harmoni har vi hört en kakofoni av oväsen, ett outhärdligt knastrande där vi förtvivlat försöker fånga upp en lugnare melodi, den svagaste rytm.
Anne Applebaum ser många krafter i rörelse. I Spanien leder Santiago Abascal det snabbväxande partiet Vox och vissa spanjorer känner igen stämningen från Francotiden. Partiet använder YouTube, Twitter, Instagram, Telegram och WhatsApp. Espana viva! Stormöten och angrepp mot “falska opinionsmätningar” i “partiska medier”. Vox säger sig vara en rörelse för den nationella enighetens räddning.
Språkbruket och taktiken i Trumps valkampanj har gett något nytt för många som befinner sig i politikens periferi. Att förarga, förolämpa och provocera etablissemanget har visat sig fungera.
Det är ingen slump, menar hon, att nationalauktoritära ledare och partier i Europa, USA, Indien, Filippinerna och Brasilien är på frammarsch – samtidigt.
The Institute for Strategic Dialogue, ISD, spårar extremism på nätet. Det hittar ett nätverk bestående av närmare 3000 högfrekventa användare (robotar och människor) som under 2018 pumpar ut närmare 4,5 miljoner Voxvänliga och islamfientliga meddelanden på Twitter. Initialt sätts nätverket enligt ISD upp för att anfalla Venezuelas president Maduro, men övergår till att sprida skräckhistorier om invandrare, främst muslimer.
Veckan före valet i Spanien tweetar nätverket ut bilder av vad som beskrivs som ett upplopp i ett muslimskt bostadsområde i Frankrike. Det är falskt. Bilderna kommer från ett regeringsfientligt upplopp i Algeriet. Men kampanjen är inte desto mindre framgångsrik och för första gången sedan Francos tid tar ett högernationalistiskt parti plats i parlamentet.
Lögnen visar sig alltså fungera utmärkt som medel. Ett av tricken för att slippa ta ansvar för lögner och brott är att rycka på axlarna och säga att alla är lika goda kålsupare.
Anne Applebaum ger exempel från en intervju med Donald Trump där han uttrycker beundran för Vladimir Putin. När reporten invänder med att Putin är en mördare säger Trump “det finns gott om mördare. Tror du vårt land är så oskyldigt? …jag tror att vårt land mördar en hel del också…”. En förmögen anhängare till Trump medger att presidenten är korrumperad, men menar att det har alla tidigare varit också. Det är alltså okey att göra fula saker och ljuga för att vinna eftersom andra också har gjort det.
Arbetet med att skapa oreda, buller och misstro mot samhällets institutioner sker alltså i en dold internetvärld. Företaget Alto Data Analytics i Madrid och ISD finner att samma typ av högernationalistiska högerkrafter opererar i flera länder, med konspirationssajter, botar och högfrekventa användare – sprider lögner, smutskastar invandrare, ställer till med oreda,
Kanske börjar den dolda världen ändå få ett ansikte, skriver Anne Applebaum. I Rom vintern 2020 träffas nämligen högernationalister från USA, Italien, Frankrike, Nederländerna, Storbritannien, Polen, Spanien, Ungern.
Huvudpersonen som alla vill höra är Viktor Orbàn. Inte för att han är karismatisk och spännande, enligt Anne Applebaum, men för att han har lyckats. Hans recept till framgång är att inte dela makten med någon och ha stöd från media.
I mars samma år inför Orbán en lag som ger honom möjlighet att härska med dekret, gripa och fängsla journalister som kritiserar regeringens officiella insatser mot virusen upp till 5 år. Han stänger debatten och oppositionspolitiker pekas ut som virusvänner i statsmedia.
I Spanien där Francos grav har grävts upp påminns många om att historien inte är linjär utan cirkulär. Den kan än en gång nå in i våra privatliv, skriver Anne Applebaum.
