År 1513. Landsbygd strax utanför Florens. Machiavelli sitter finklädd i kammaren och skriver så pennan glöder. Han jobbar på något som ska bli historiens mest kända instruktionsbok för despoter. Il Principe, Fursten. Men det är knappast hans mening. Det ser mer ut som en jobbansökan, adresserad till Lorenzo II de’ Medici.
Vi backar några år.
Det är mitt under Italiens renässans. Familjen Medici är en av Europas mest inflytelserika familjer. Militärt betydelselös men med banker och business i storstaden Brugge och andra viktiga städer är medicéerna stenrika. De kan köpa titlar och annat som behövs. Familjen producerar fyra påvar och har för det mesta makten i Florens.
När Niccolò Machiavelli kliver in i handlingen är emellertid familjen i en maktsvacka. Den franske kungen Karl VIII har intagit staden och familjens överhuvud Piero har drivits ut ur staden av republikaner med franskt stöd. Medicéernas ärkefiende, den religiösa fanatikern och dominikanen Girolamo Savonarola, tar makten.
Machiavelli, utsprungen från ett enkelt borgerligt hem, är i 30-årsåldern och ger sin första politiska analys, eller åtminstone den första som sparas till eftervärlden. Det är i form av ett brev till en vän i vilket han inte ger mycket för obeväpnade profeter som Savonarola, och dömer ut hans chanser att överleva.
Det är ingen vild gissning. Vid tiden råder politisk turbulens och krig utbryter titt som tätt mellan de italienska stadsstaterna. Fyra år senare störtas också Savonarola. Anklagad för kätteri bränns han på bål, enligt tidsenlig rättskipning och straffutmätning.
Den nya ledningen har ögonen på Machiavelli och ger honom ett toppjobb bara några dagar efter att brasan med Savonarolas rester har svalnat. Som diplomat för Florens upplever han nu sin storhetstid. I drygt tio år far han runt bland furstendömen och får träffa tidens största och mäktigaste aktörer, bland andra Ludvig XII, påven Julius II och den tyskromerska kejsaren Maximilian I. Han gör en rejäl klassklättring och tjänar bra med pengar.
Cesare Borgia som Machiavelli följer som sändebud gör särskilt starkt intryck. Borgia härjar med en armé i Mellanitalien, med stark stöd från pappan som är påven Alexander VI. Borgias list och hänsynslöshet är effektiv och gör intryck på Machiavelli som lär sig flera knep att lägga till sitt kommande curriculum vitae.
Samma år han fyller 44 får den glamorösa tillvaron ett tvärt slut. Den nya ledningen störtas och medicéerna kommer tillbaka och har uppenbarligen ett ont öga till Machiavelli. Det räcker inte med att sparka honom, han anklagas också för att ha deltagit i en mordkomplott mot medicéerna. Han kastas i fängelse och torteras med tidens teknik.
Stukad och tillintetgjord släpps han fri efter en tid. Han drar sig tillbaka till familjens lantställe utanför Florens där han lever ett dubbelliv.
Det första livet startar vid gryningen med att han gör i ordning fågelfällor för trastar och snärjer dem med egna händer. Därefter en runda i skogen för att inspektera de inhyrda skogsarbetarnas framfart. Lunchen tar han med familjen och senare på dagen går han ner till bykrogen och spelar kort med värdshusvärden, slaktarn och mjölnaren. Två bagare brukar också vara med. De dricker och grälar om vinsterna och Machiavelli försöker hålla masken inför det låga och grälsjuka sällskapet, fjärran från palatsens luxuösa överflöd där han som Florens sändebud mottogs med respekt.
Allt detta beskriver han i ett brev till en vän. Han berättar också om den andra delen av dubbellivet. Det som utspelas på kvällen. Då tvättar han sig noggrant, tar på sig de finaste hovkläderna och glider in i finrummet och böckernas värld, där han ren och anständig möter antikens stora gestalter.
Han träffar Alexander den store och noterar hur lätt erövraren kunde behålla Persien när han låtit avrätta kung Dareios. Han funderar på de återkommande upproren mot romarna ute i provinserna, ser att de pågår så länge folkens egna furstar finns i minner. Han drar slutsatsen att riken med egna lagar är besvärliga. Det bästa kan vara att utplåna dem helt och hållet, som romarna gjorde med Kartago, Capua och Numantia. Han ställer det mot Spartas misslyckade försök att härska genom att tillsatta oligarker. Med motvillig beundran läser han om den grekiska militären Agathokles som tvåhundra år före Kristus blir furste över Syrakusa genom att döda hela senaten.
Machiavelli antecknar och väger de gamla storheternas tankar mot sina egna erfarenheter. Det är nu, år 1513 som han under en intensiv period skriver Fursten.
Inledningsvis deklarerar Machiavelli att han inte har för avsikt att bjuda på skönskrivningar av verkligheten. I hans krassa värld finns inga moraliska hinder för vad en furste bör göra för att erövra och behålla makten, något som är särskilt svårt för en ny furste.
Han framhåller Cesare Borgias kvaliteter. En toppdespot med särskild talang för att underkuva ostyriga medborgare. Ett exempel på detta är erövringen av staden Romagna i en region som Borgia såg nödvändig att kuva med eftertryck.
Borgia utsåg Remirro de Orco som ståthållare och gav honom alla tänkbara befogenheter. Remirro var ovanligt grym och fick på kort tid ordning på folket. En morgon lät Borgia hugga den framgångsrika och fruktade ståthållaren i två delar. Kroppsdelarna lades ut på torget med ett stycke trä och en blodig kniv vid sidan, till allmän beskådan. “Anblicken av en sådan grymhet gjorde människorna både nöjda och skräckslagna”, skriver Machiavelli.
Avrättningen tjänar ytterligare två syften. Dels blir Borgia av med en potentiell rival, dels motverkar det ryktet om att han, Cesare Borgia, är en grym härskare. Han skipar rättvisa åt folket.
Machiavelli påpekar att de kristna idealen kanske bär till himlen men att de i stort sett är värdelösa för en ledare. Hur ska en ledare kunna styra utan grymhet? En enskild grymhet som leder till ordning och reda är dessutom bättre för folket än att brottslighet och våld breder ut sig.
Folkets egna moral och förmåga till förbättring ger Machiavelli inte mycket för. Han anser att människor av naturen är otacksamma, flyktiga och falska. De skyr faran och dras till pengar. För en furste är det till exempel farligare att lägga beslag på fadersarvet än att döda fadern.
Men folkets känslor och reaktioner har ändå avgörande betydelse för furstens framgång. Gång på gång tar Machiavelli upp att fursten aldrig får göra sig hatad av folket. Därför är det viktigt att grymheter utförs koncentrerat. Några få avrättningar för att statuera exempel i ett tidigt skede kan bespara många liv senare, och kan på så sätt accepteras och till och med uppskattas. Folket vill inte ha en obeslutsam och svag ledare.
Kanske är det tankarna om medborgarandan, att den utgör hot och grund till uppror och revolutioner, som håller boken aktuell över århundradena. Även Machiavellis snåla stil kan ha betydelse. Han trasslar inte till det med detaljer. Texten känns inte riktigt färdig, eller ens helt genomarbetad, men språket är skoningslöst direkt i grova penseldrag. Kampen på slagfälten är förenklad till ett minimum. Han är ingen militär. Det är furstens maktspel han vill betjäna och maktspel är till skillnad mot vapenslag en tidlös företeelse.
Med vetskap om Machiavellis livsöde är det frestande att se ett personligt misslyckande mellan raderna. I slutet av boken blir han alltmer upprepande. Bitter. Det är lätt att förstå. Han kommer från politikens centrum och har vistats bland de rika och mäktiga. Nu är han förnedrad och förvisad till sin gård på landsbygden där han spelar kort med en illaluktande slaktare på bykrogen. Ett slöseri med talang och unika erfarenheter. Han vill tillbaka.
Kanske är Fursten inte mer än Machiavellis desperata och opåkallade jobbansökan. Boken är ju inte för inte adresserad direkt till Florens nya furste, den 21-årige Lorenzo II de’ Medici som är faderlös och ny på jobbet. Den unge och makthungrige Lorenzo har dessutom en hel del problem, inte minst med kyrkan som vägrar att godkänna honom.
Bokens avslut är en bön om att än en gång få en viktig roll, kanske till och med bidra till något ännu större än makten i Florens. Hela Italien behöver enas och kuvas och för att bli en stormakt av Frankrikes och Spaniens kaliber. En dröm. En vision. Machiavelli är redo.
Men det är inte säkert att Machiavellis skrift alls når Lorenzo II, som nog hade behövt skickliga rådgivare. Frågan är om han alls var i stånd av att ta emot råd. Lorenzo hamnar ganska snabbt i krig, såras och dör av skador och utmattning några månader innan han fyllt 27. Machiavellis skrift kommer inte ut i en tryckt version förrän 13 år senare, 1632.
Det blir inget nytt jobb för Machiavelli som får nöja sig med att betrakta och beskriva, ovetande om att han femhundra år senare fortfarande dyker upp lite här och där; som ett ondskefullt element under en ledarskapskurs, som inspiratör i en maktkamp på ett multinationellt bolag där prestige och höga löner står på spel, eller i form av beteckningen machiavellisk när en hänsynslös despot ska beskrivas.
Till exempel en rysk furste.
***
Litteratur:
Niccolò Machiavelli: Fursten 1532. Översättning till svenska 2008 av Marco Morner.
Uppgifterna om Machiavellis tillvaro på landsbygden och Cesare Borgias inflytande är hämtade från Svante Nordins Filosofins Historia, 2017.
Övrigt: Sven-Eric Liedman: Från Platon till Demokratins kris 2019. Eugene F Rice, Jr/Anthony Grafton: The Foundations of Early Modern Europe, 1460–1559, 1994.
https://www.britannica.com/biography/Lorenzo-di-Piero-de-Medici-duca-di-Urbino
