För mig började TV-serien på sätt och vis genom kriget i Gaza. Förstörelsen, dödandet, de stympade barnkropparna, traumatisering i hundratusental. Jag följde händelseförloppet i teven och kände det fysiskt då trummor och förbittrade slagord ekade mellan husen. De små tågen som passerade på Vasagatan i riktning mot Avenyn – med vajande palestinska flaggor.
Kriget transformerades till ett politiskt käbbel i sociala medier. Högern på Israels sida, vänstern på Palestinas. Energiska tangenttryckare som aldrig behövde ställas inför våld framställde helvetet i Gaza som en rättvis konsekvens. Ett rättfärdigande för Hamas bestialiska massakrer i israeliska gränsbyar. På Elon Musks plattform X riktades vreden mot palestiniernas oväsen på gatorna, inte mot det mänskliga lidandet.
Allt detta ligger som en klangbotten i medvetandet när jag börjar se ”The Little Drummer Girl”.
TV-serien utspelar sig 1979, i konflikten mellan Palestina och Israel. Den bygger på en spänningsroman av spiondeckarnas mästare, John Le Carré. Den brittisk-amerikanska produktionen som nu ligger på SVT Play spelades in 2018, fem år innan kriget i Gaza. För mig är tajmingen perfekt.
I huvudrollen finns en ung brittisk skådespelerska som kallar sig Charlie. Hon rekryteras av Israels underrättelsetjänst Mossad för att infiltrera en palestinsk terroristcell. Israelerna är ute efter cellens legendariske, gåtfulle och osynlige ledare, Khalil.
En ärrad före detta israelisk soldat, Gadi, spelad av Alexander Skarsgård, blir Charlies instruktör och uppdragsgivare. Han är dyster, närmast plågad, som hade han Khalil inom sig – som om de känner varandra djupt, trots att de aldrig träffats. På något sätt överför han sin kännedom om palestiniernas gränslösa bitterhet och hat till Charlie.
Under känslomässiga våndor arbetar Charlie sig in i terroristcellens gömställe. Hon ser hårdhet, grymhet, passionerade känslor, kärlek i en förvirrande blandning.
Steg för steg under sex avsnitt intensifieras berättelsen. Hemmagjorda bomber monteras i väskor för dödande attentat och fabrikstillverkade bomber faller från vrålande israeliska jaktplan.
Till sist når Charlie fram till Khalil. Hon möter honom som människa. Bakom hatet mot sionismen och rädslan för att bli funnen och dödad är han mänskligt vacker. Hans ögon är oändliga. Khalil fruktar sin motståndare, känner honom inom sig, som Gadi gör, men vet inte vem Gadi är.
Upplösningen är brutal och det finns ingen glädje eller triumf i de avslutande scenerna. Bara sorg. Jag stänger teven och blir sittande, omskakad. Men så ändras känslan. Det känns ganska okay. Serien är ett statement. En tung replik mot den avhumanisering som är möjlig att sprida på nätet när ingen ser offret i ögonen.
*
