Aristoteles

Berättelser om Aristoteles
resor genom historien

1. Babylon. Bra men inte tillräckligt
2. Makedonien. Föräldralös i kungligt sällskap
3. Aten. Platon var inte där
4. Platon vid Sokrates död

Källor & Kapitel

In English

1. Babylon. Bra men inte tillräckligt

Det är sen eftermiddag och jag åker skidor genom Södraskogen i riktning mot Midskogsberget när mörkret plötsligt faller. Rädslan smyger sig på och jag stannar till i en glänta. Det blir inte helt mörkt. Där uppe gnistrar stjärnorna och månen är full. Hennes bleka sken filtreras mellan träden och glimmar i snön på grenarna.

Platsen är magisk och jag är en staty. Tjocka ullstrumpor sticker upp ur klumpiga kängor, breda träskidor, bambustavar med läderremmar. Stjärnorna gnistrar och blinkar. Jag står helt stilla tills svetten på ryggen blir kall, liksom handleden i springan mellan de stickade ullvantarna och jackärmen. Jag har inte den blekaste aning om hur allt hänger ihop, det där sprakande fyrverkeriet på himlen. Jag tror nog på Gud.

Naturligtvis har människor och djur stirrat i miljontals år utan att ens försöka förstå vad som pågår där uppe. Ett sprakande mysterium. Det rör på sig. Solen går upp. Solen går ner. Månen träder fram i sina olika faser. Stjärnorna blinkar och det är naturligt. Säger de oss något? Folk tror på gudar.

Det finns inte mycket tid att undersöka naturfenomenen när alla är upptagna med att jaga och leta efter mat, men civilisationer börjar få fäste, i Nordafrika och Mellanöstern, vid Nilens, Eufrats och Tigris stränder. Den bördiga halvmånen.

Bönderna följer årstidernas växlingar och förbättrar metoderna. Mycket går av sig självt. Fåren säger till när de behöver mat. Kor när de ska mjölkas. Hönorna lägger ägg, oavsett stjärnornas positioner. Vetet visar när det ska skördas, och överskotten gör böndernas herrar rikare och idéerna växer. Stora projekt, dammbyggen, kanaler. Ju större idéer, desto större behov av planering.

Nej, det räcker inte. Att följa årstiderna som bönderna är inte tillräckligt. Ritualer börjar bildas för dyrkan av gudarna och så småningom även deras representanter på jorden, med symboler, stora tempel i drömmar som längtar efter att bli materialiserade. Tusentals människor måste samordnas. Allt detta kräver planering, avancerat ledarskap och koordinerande möten. Dagarna och timmarna måste räknas mer exakt och ögonen går upp till gudarna på himlen. Kan de ordna det?

Utsedda observatörer börjar registrera himlens regelbundenhet på papyrus- och lertavlor. Det är bra men ändå inte tillräckligt. De styrande vill också veta vad gudarna har att säga. Med blotta ögat kan härskarna se att stjärnor ibland kommer väldigt nära varandra. De står i samverkan. Vad pratar de om? Vad är deras planer? Ibland står de mitt emot varandra, i opposition. Kanske i ett gräl.

En ny sorts yrkesmän kommer in, befriade från arbetet på flodbäddarna: stjärntydare, astrologer. I hundratals år kommer de att registrera positionerna för solen, månen, planeterna och stjärnorna.

Mest engagerade är babylonierna. De utvecklar algoritmer som gör det möjligt att förutsäga återkommande fenomen, som solförmörkelser. Förutsägelserna används i planering, för att invänta stjärnkonstellationer som är särskilt gynnsamma för krig. Till skillnad från Egypten har de inte en enda härskare, utan många som vill ha större andelar av välståndet längs flodbäddarna och kanalerna.

Mätningarna görs med blotta ögat och enkla träverktyg som gör det möjligt att avläsa vinklar mellan himlakroppar och med horisonten som referenspunkt. Det kommer att ta tusentals år innan de första teleskopen dyker upp, men mätningarna står sig bra över tiden.

Så, när grekerna dyker upp i våra historieböcker år 650 f.Kr. har de mycket material att arbeta med. Egyptier och babylonier förser dem med matematik, geometri och algoritmer, som gör det möjligt att förutsäga tidpunkten för himmelska händelser. Det är en ovärderlig skatt: hundratals år av observationer och ett pålitligt lagringsmedium i form av lertavlor.

Men det är inte tillräckligt. De grekiska naturfilosoferna tar in ett nytt avgörande element: nyfikenheten. De nöjer sig inte med att passivt betrakta himlafenomen som gudarnas verk. De vill förstå hur allt hänger ihop, hur naturen fungerar och kommer att grubbla på detta i hundratals år.

Flera hundra år senare skänker Aristoteles ett tack till de egyptiska och babyloniska astronomerna i sin essä “Om himlarna”, som han skriver år 350 f.Kr. De har gett honom de data han behöver för att göra en teoretisk modell av kosmos, hur det hela hänger ihop. Det är fundamentalt felaktigt men kommer att stå sig i mer än 2 500 år.

Vi tar det från början.

Källor & Kapitel

***


2. Makedonien. Föräldralös i kungligt sällskap

379 f Kr. Det är gryning och en man och en liten pojke är på väg att ge sig av. Platsen den nordgrekiska staden Stagira på östra sidan av halvön Chalkidiki. Mannen heter Nicomachus, han är läkare. Pojken är Aristoteles.

De befinner sig i sorg, hustrun och modern Phaestis har dött. Nicomachus ser ingen mening med att stanna i den sömniga lilla staden. Han är en ambitiös läkare, av aristokratisk börd som förväntar sig mer av livet.

Ett skepp väntar. De seglar söderut och sedan västerut, runt halvöarna Kassandra, Sithonía och Athos som sticker ut som tre fingrar från Chalkidiki, och vidare in i en grund vik där Thessaloniki kommer att grundas och vidare till en ny stad som fått namnet Pella.

Nicomachus är rik, äger fastigheter och har ekonomiska valmöjligheter, men det är farliga tider. Ständig oro. Det korintiska kriget ligger bara några år bakom dem. Pella, som den makedonske kungen Amyntas III gjort till rikets huvudstad är militärt skyddat och slätten söder om staden är rik och bördig. Det är en framtidsstad.

Fartyget lägger till vid en stenbelagd hamn och slavarna lossar godset. De färdas sista biten på en fyrhjulig kärra, dragna av två hästar och med slavarna gående tätt bakom lasten.

Fadern köper ett nytt hus på en fin plats i det regelbundna gatunätet som breder ut sig på slättlandet, söder om bergskedjan Paiko. Det är inte ett samhälle där människor besöker en läkare utan där läkarna reser runt och besöker patienterna. Aristoteles följer sin far hack i häl och lär sig medicin och helande konst. Det sker i hemlighet från far till son, som sig bör i Makedonien.

Det lär inte ha funnits överskott av läkare och man får förmoda att Nicomachus skicklighet snabbt sprids eftersom det kungliga hovet får ögonen på honom. Kanske fanns där redan en kontakt, rikt folk emellan. Efter en ganska kort tid finner han sig anställd som hovläkare med direkt tillgång till kungafamiljen. Detta är betydelsefullt för Aristoteles, eftersom han kommer att träffa kungasonen Filip som är i samma ålder.

Det ser bra ut men bara efter något år dör Nicomachus. Det är oklart hur. Proxenus av Atarneus som är gift med Aristoteles äldre syster tar sig an den nu föräldralösa pojken och ser till att han utbildas som det anstår en aristokrat. Det vill säga i det grekiska språket, retorik och poesi. Aristoteles kämpar sig förmodligen igenom Hesiodos och Homeros verk. Kanske Sapfo. Möjligen vid det makedonska hovet på akropoliskullen.

Där, eller på torget i agoran, runt helgedomar och rika bostadshus med peristylgårdar och rum med golvmosaik, lär han känna Filip. De begåvade pojkarna kommer att bli kända – på helt olika sätt.

Källor & Kapitel

***


3. Aten. Platon var inte där

Athen 367 f Kr. Det finns få uppgifter om Aristoteles uppväxt i Pella, men uppenbarligen blir förmyndaren Proxenus så imponerad av Aristoteles begåvning att han skickar 17-åringen till Greklands mest prestigefulla skola, Akademia i Aten.

Läget är för tillfället ganska lugnt i stadsstaten Athen när Aristoteles anländer i ett skepp från Pella. De äldsta har förmodligen inte glömt det katastrofala nederlaget mot Sparta men nu drivs staden av en ny generation. Demokratin är återställd efter ett par år med tyrannernas skräckvälde.

Även om den militära storhetstiden aldrig kommer tillbaka är Athen med hamnen Pireus fortfarande ett centrum för handel och kultur. Filosofer, konstnärer, och affärsmän söker sig dit från de grekiska kolonierna kring Medelhavet och Svarta Havet. Tjugotusen utlänningar, metoiker, livnär sig på på olik sätt i staden. Aristoteles är bara en av många med drömmar.

Som utlänning får han inte äga fastigheter. Vi får förmoda att han hyr en ståndsmässig bostad med hygglig plats för honom och förmodligen en slav som sköter hushållet.

Stan är stor. Med omgivande landsbygd och slavarna inräknade bor där tvåhundratusen människor. Trettiotusen är män med rösträtt. Det centrala området för stadens offentliga liv, Agoran, ligger i distriktet Keramaikos nordväst om Akropolis. Det är ett stort område där det som namnet antyder också tillverkas keramik som via Pireus skeppas ut i Medelhavets handel.

I centrum vid den Byggnaderna är ganska nya eftersom 400-talets ledande statsman Perikles rustade upp staden, lät bland annat bygga Parthenon innan det peloponnesiska krigets bröt ut.Det stora torget, Agorá, ligger nordväst om Akropolis i ett område som heter Kerameikos.

Torget har två övertäckta pelargångar, dekorade med mytologiska bilder och intill ligger stadshuset, Prytaneion: en öppen och rund byggnad med ett altare för den husliga härdens gudinna, Hestia, vars eld aldrig får slockna.

Den viktigaste platsen för Aristoteles ligger längre ut, i en hägnad utanför stadsmuren: skolan Akademia som den beryktade Platon grundat tjugo år tidigare.

Namngiven efter halvguden Akademos är det inte vilken skola som helst. Den utbildar blivande filosofer vilket på den tiden är detsamma som vetenskapsmän, och enligt Platon, de bäst lämpade medborgarna för att kontrollera och styra ett land.

Det dröjer innan Aristoteles får träffa läromästaren. Platon är nämligen i Syracusa på Sicilien för att undervisa tyrannen Dionysios och hans hov om sina politiska idéer. Men när Platon äntligen kommer tillbaka, bortjagad och enligt rykten såld som slav av en uppretad tyrann, inleds ett tjugoårigt umgänge mellan Platon och Aristoteles, som med oböjligt förnuft alltmer kommer att utmana mästarens idéer.

***

Källor & Kapitel


4. Platon vid Sokrates död

Aten 367 f Kr: Att skriva om Aristoteles utan att nämna Platon är svårt. Kanske omöjligt. Och med Platon kommer ofrånkomligt Sokrates in i bilden.

Platon är inte bara välutbildad och rik. Han är också en kraftfull och erfaren soldat med utmärkelser för tapperhet. En man av världen med kontakter bland kungar och affärsmän. Det är en imponerande person som den 17-årige Aristoteles möter.

Nöjd är han säkerligen inte. Den 40 år äldre mannen är snarare desillusionerad efter många motgångar.

Efter nederlaget i kriget mot spartanerna i det peloponnesiska kriget satsade han på politik och anslöt som 23-åring till de 30 tyrannerna, de som kastade ut demokratin och tog över staten. Morbrodern och Sokrates gode vän Charmides var en av ledarna. Men det blev inte som Platon hade tänkt sig. Han fick nog av tyrannernas brutala metoder och drog sig snabbt tillbaka. 

Nytt hopp tändes när tyrannernas välde störtades något år senare och demokratin återinfördes. Men även om kommersen och handeln åter var i full gång stod det klart att Atens storhetstid var över. Demokrati var nog inte den bästa lösningen. Och det hade han säkerligen fått höra tidigare. Platons aristokratiska släkt hade aldrig haft något till övers för demokrati. 

Tecknen var tydliga. I söder hade spartanerna, svartsoppesörplande och med militariserade hjärnor, visat sig starkare i striden. I norr hördes vapenskrammel från det allt mäktigare kungadömet Makedonien.

Nej, Atens politiska liv med lögner och excesser imponerade inte. Den enda kloke var nog mannen som påstod sig inget veta, Sokrates. 

Platon kunde aldrig komma över Sokrates öde, vilket Aristoteles så småningom skulle skriva om. Platon var inte mer än 28 när dödsdomen föll. Det dömande rådet påstod att Sokrates hade fördärvat ungdomen och därför var medskyldig till Atens förlorade storhet. 

Sanningen hade kommit från Sokrates själv under försvarstalet, ansåg Platon. Visst var det så, att Sokrates med skarpa frågor och bitande ironi hade retat upp dem, avslöjat deras okunnighet. Han gjorde dem svarslösa och dumma.

När domen föll vägrade Sokrates be för livet. Han avböjde också en väns erbjudande om ett fritagningsförsök. Han bad istället vännerna skicka hem hustrun och barnen. De skulle inte behöva bevittna slutet. 

Bägaren med odört hade han oberört tömt på egen hand. Han hade lagt sig på rygg och väntat in förlamningen som skulle starta i fötterna och sprida sig uppåt. Vännerna brast i gråt och Platon tröstade dem. Han var gammal, 71. Han sa att döden inte var något farligt utan mer att betrakta som en drömlös sömn. Var det inte gott att sova utan att besväras av drömmar?

Platon kunde inte släppa det. Förbittrad gav han sig iväg. Först till Egypten och vidare till Italien där han stiftade bekantskap med lärljungar till Pythagoras. En matematiker som levde i Kroton i Syditalien på 500-talet f Kr. 

Pythagoréerna fascinerade honom. Deras religiösa tro, rationalitet – talmystik och matematisk exakthet gjorde intryck. De bar på idén att verkligheten kunde beskrivas med tal vilket plötsligt föreföll så självklart. Målet för det vetenskapliga tänkandet, alltså verkligheten, måste kunna uttryckas i matematiska termer – det mest exakta och bestämda slags tänkande som människan är kapabel till. Matematiken föreföll okrossbar.

Platon tog också med sig Pythagoréernas övertygelse om att jorden var klotformad – att hela kosmos var sfäriskt med himlakroppar och stjärnor i pytagoreiska banor. Exakta, ofelbara.

Astronomi var förvisso inget nytt för den välutbildade Platon. Som ung hade han studerat under Cratylos som i sin tur varit elev för Heracleitus, känd för en kosmologi som bygger på att eld är universums grundmaterial. Nu hade han fått nya idéer att hantera.

Efter resan, vid 32 års ålder, drog han än en gång ut i krig, det korintiska. Det var där han fick utmärkelser för tapperhet. Det var också under kriget som han började skriva ner sina idéer i dialoger, med Sokrates i huvudrollen; den ständigt frågande och okunnighetens avslöjare.

Förmodligen jobbade han också med att starta Akademia för att få fram en mer duglig generation politiska ledare, en filosofisk elit med de kunskaper som samtidens ledare uppenbarligen saknade.

Men viktigare för den här berättelsen är att han inspirerad av pythagoréerna började forma sin bild av kosmos, som han så småningom skulle överföra till den vetgirige Aristoteles.

Fortsättning följer 

***

Fortsättning följer.

Källor & Kapitel


PERSUN.SE
Antal besökare och sidvisningar:


Källor & Kapitel

Där information saknas i använda källor har jag använt fantasin till att fylla ut. Till exempel detaljer i stil med att Aristoteles färdades med sin far i ett skepp från Stagira till Pella och att han vid ankomsten till Aten hyrde egen bostad för sig och en slav.

Årtal, större händelser, citat och beskrivningar av de olika personernas liv och aktiviteter är hämtade från nedanstående källor.

1. Babylon. Bra men inte tillräckligt
Föreläsning av Johan Kärnfelt på Humanisten, Göteborgs Universitet 2022.
Ofer Gal, 2021: The Origins of Modern Science, kapitel 3: The Birth of Astronomy. 
Bilden troligtvis från en populärvetenskaplig tidskrift, Flamarionne från 1888.
Aristoteles 350 f Kr. On Heavens. http://classics.mit.edu/Aristotle/heavens.2.ii.html
“För vi har sett månen, halvfull, passera under planeten Mars, som försvann på sin skuggsida och kom fram av den ljusa och lysande delen. Liknande berättelser om andra stjärnor gavs av egyptierna och babylonierna, vars observationer har hållits i väldigt många år tidigare, och från vilka mycket av våra bevis om särskilda stjärnor härleds.”

2 Makedonien, Föräldralös i kungligt sällskap
J J O’Connor, E F Robertson, 1999. https://mathshistory.st-andrews.ac.uk/Biographies/Aristotle/
School of Mathematics and Statistics University of St Andrews, Scotland

3. Aten. Platon var inte där
Ofer Gal, 2021
Alf Henriksson: Antikens historier 1958: (Miljöbeskrivningar och politisk situation i Aten.)
Svante Nordin 2017, Filosofins historia. 

4. Platon vid Sokrates död
J J O’Connor, E F Robertson, 1999: https://mathshistory.st-andrews.ac.uk/Biographies/Plato/
Alf Henriksson, 1958: Detaljer kring rättegången mot Sokrates och dennes försvarstal och död.

visit/share/like
Dela
Dela