AI-imperialismen förvandlar oberoende länder till vasallstater. Så här: Om ett lands hela ekonomi och militär drivs av en AI-infrastruktur som amerikaner eller kineser kan stänga av med en knapptryckning är landet inte längre självständigt.
Här finns fyra alternativ.
Det första är acceptans. Landets regering går med på att landet blir en vasallstat. Om en amerikansk president ber regeringen att hoppa, så hoppar den. Om presidenten vill att Grönland blir amerikanskt så blir det amerikanskt.
Alternativ två är att säga nej. Folket vill förbli självständigt och hoppar av tåget. Visserligen gillar folk att ärftliga sjukdomars gåtor blir lösta, att samhället effektiviseras, men ännu mer ogillar det AI, allt vatten, all energi det slukar, slasket det producerar i sociala medier – och tanken på massarbetslöshet bland högt utbildade. Priset blir då att landet konkurreras ut av överlägsen teknologi.
Alternativ tre är också ett nej till att bli en vasallstat men att istället bygga en egen AI-infrastruktur. Problemet är då kostnaden. Några tusen miljarder kronor om man går efter det som i dag investeras i USA och Kina. Kanske går det genom att höja skatterna, ta enorma lån och avstå från andra behövliga investeringar i sjukvård, välfärd, utbildning, transporter, försvar, klimatanpassningar mm i några decennier framöver.
Tankarna kring alternativen är inte mina utan en fri omskrivning av ett samtal mellan den israeliske intellektuella superstjärnan Yuval Noah Harari och Rory Stewart, författare och före detta brittisk minister. Samtalet som äger rum i podden The Rest is Politics UK gäller i första hand Storbritannien, som Harari tror är ett av då få länder utanför stormakterna som kanske skulle klara att bygga upp en egen AI-infrastruktur.
Att Storbritannien åter bli medlem i EU är troligare, något som den nye premiärministern Andy Burnham precis har öppnat för när detta skrivs. (Kanske har han lyssnat på samma podd.)
För Sverige gäller detta fjärde alternativ – att dela på AI-kostnaderna med andra europeiska länder under ledning av EU-kommissionens AI-byrå. Så småningom kanske i nära samarbete med länder som Kanada och andra länder som tröttnat på USAs och Kinas maktanspråk.
Problemet här är att EU ligger långt efter USA och Kina, både vad gäller pengar som investeras och teknik. EU skyddar sina medborgare med regleringar. Det bromsar utvecklingen menar kritikerna. Klarar Europa ett ännu djupare samarbete om en gemensam infrastruktur för AI?
Alternativen framstår som direkt olämpliga eller osäkra och min egen fråga gäller orsakerna till varför våra politiker inte pratar om valen som behöver göras, och insatserna som står på spel. Finns det något viktigare just nu? Utvecklingen är obegripligt snabb och effekterna för samhället ser ut att bli mer genomgripande än något annat som för närvarade kan överblickas för den närmaste framtiden. Som medborgare behöver vi bli involverade.
Yuval Noah Harari som också är historieprofessor har ett svarsförslag till frågan:
Politikernas tveksamhet beror på att de är i samma situation som aztekerna när Hernán Cortéz landsteg med några hundra män i nuvarande Mexiko. Aztekerna begrep helt enkelt inte vad de såg – plåtbeklädda varelser sittande på ofantliga djur och med eldsprutande pinnar i händerna. Aztekerna paralyserades av dessa aliens, som de annars med sina 200 000 krigare lätt hade kunnat besegra.
Yuval Noah Harari och Rory Stewart i podden
The Rest is Politics UK
PERZUN
Synpunkter kan skickas till ph.sundstroem@gmail.com
visit/share/like
