Progg-julen är här

Vi struntar i julklapparna i år, trots att det gränsar till landsförräderi. Sverige är ju i en djup formsvacka, och en frisk julhandel skulle kunna tända ett litet ljus i andra änden av tunneln. Kanske. Kan vi verkligen konsumera oss ur krisen? Köpa en vändpunkt. Få hopp om avancemang.

Vi ligger alltså på 26:e plats i EU-ligan, i tävlingsgrenen ekonomisk tillväxt. Skatte- och räntesänkningar har genomförts men det vill ändå inte lyfta. (Att Tullverket begravts under ett berg av billighetspaket från Kina gör ju inte Sverige rikare. Tvärt om.)

Om inte landsförräderi är det i alla fall djupt olämpligt att angripa julen just före jul. Men varför vara så förbannat lämplig hela tiden? I år angriper vi julen. Går i julstrejk. Ingen gran, ingen stjärna, ingen adventsljusstake, inga julklappar. Inga tomtar. Vi gör det utan att ens prata om det. Det bara blir så. Varenda dag.

Vem bryr sig?
Såklart en relevant fråga.
Men, kanske någon.

Hursomhelst, cirkeln sluts på ett sätt. Tänker att den barnsliga sextonåringen hade rätt. Proggrörelsen var rätt. Nationalteatern, Fläsket brinner och Gud i brallan. Anton Svedbergs Swängjäng i Luleå. Attackerna mot det det förljugna konsumtionssamhället var rätt. Jakten på statussymboler visade bara mänsklig futtighet. Vi skulle köpa oss lycka medan skogen dog i ett regn av svavel.

Proggen tröttade ut sig själv och försvann. Sen kom 1980-talet. ”Satsa på dig själv”och allt det där. Jag fortsatte visserligen att lyssna på Ola Magnell men han var å andra aldrig riktigt godkänd av vänsterrörelsen. Minns inte exakt varför. Bristen på rödpolitiska slagord? Kanske för att han blev fyra på Svensktoppen med låten Kliff 1976.

Problemet med just svavel ordnade sig men grundproblemet består. Arter och natur försvinner när den rika världen konsumerar sönder planeten – medan svält och annat elände breder ut sig i den fattiga. Tomten är en del av problemet. Han borde få en ny arbetsbeskrivning.

***

Anpassade julklappstips: