Har inte haft bil på tolv år. Jag cyklar, promenerar eller åker kollektivt. Hyr bil när behovet uppstår. Vanligtvis en batteridriven Toyota med beteckningen bz4x. Reflektionerna dyker upp när jag backar in den på parkeringen vid Vasaparken efter en behaglig åktur.
1. Den är ful men fantastisk att köra, bekväm och proppfull med elektroniska finesser. Ett rullande teknikpalats.
2. Den väger två och ett halvt ton men behöver bara 6,9 sekunder för att nå 100 km/h. (Min första bil, en Opel Kadett, vägde 650 kg.)
3. Om alla ska ha en bil på två och ett halvt ton kollapsar vår civilisation.
Till min förvåning hörde jag en reporter på det marknadsliberala magasinet The Economist uttrycka liknande tankar i en podcast häromveckan. Han sa något i stil med: Vi måste fundera på om alla verkligen ska köra omkring i bilar som väger flera ton.
Invändningen lät som ett kätteri mot den marknadsliberala tron på evig ekonomisk tillväxt.
Har sedan dess undersökt kätteriernas historia lite närmare. Det som förefaller vara det mest envisa inslaget lanserades i början av 1970-talet. En grupp forskare vid MIT-universitet i USA gav då ut en larmrapport om konsekvenserna av fortsatt global tillväxt.
Utifrån en global datormodell undersökte forskarna de fem grundläggande faktorer som begränsar tillväxten: Befolkningsökning, jordbruksproduktion, utarmning av icke-förnybara resurser, industriell produktion och generering av föroreningar.
Rapporten fick beteckningen World3 och pekade mot en samhällskollaps som inleds med en ekonomisk nedgång, troligen vid sekelskiftet 2100.
Endast ett scenario, betecknat SW (stabilized world), visade att en framtida kollaps kan undvikas eller åtminstone kontrolleras. Det förutsatte att de övergripande samhälleliga målen omprioriterades. Ingen liten förändring med andra ord.
Rapporten uppmärksammades av Rom-klubben, en internationell sammanslutning som engagerar sig i internationella politiska frågor. Den publicerade World3-rapporten i boken The Limits to Growth 19721, som såldes i miljonupplagor, skapade debatt och blev kraftfullt tillbakavisad.
En av 1970-talets mest betydelsefulla kritiker mot rapporten var den amerikanska ekonomen och nobelpristagaren Robert Solow. Som ekonom bör han ha ifrågasatt beräkningarna på samhällets ekonomiska vinster, eftersom naturresurser inte finns upptaget bland tillgångarna i planetens balansräkning. Ett företag som inte tar upp minskat värde på tillgångarna i bokslutet fuskar ju som bekant med bokföringen. Vinsten kan bädda för konkurs på lång sikt.
Solow förnekade inte problemet men förutsåg en korrigering av utvecklingen som MIT-forskarna pekat ut. Dels genom prisökningar på råvaror, dels genom skatter som hejdade utarmningen av knappa resurser.
Boken The Limits to Growth fortsatte emellertid att komma ut i uppdaterade upplagor – och fortsatte att avfärdades, bland annat av The Economist.
Men den fick också stöd. Tidskriften American Scientist som 20122 analyserade World3 uppgav att prognosen inte var helt korrekt men att huvudbudskapen stod fast:
Det finns gränser.
En brant stigande tillväxtkurva är ohållbar.
Ett samhälle som mäter välmående i exponentiell tillväxt är illa ute.
Nio år senare, 2021, undersökte ekonometrikern och hållbarhetsforskaren Gaya Herrington om World3 står sig när färsk tillgänglig data tas in, bland annat om den globala uppvärmningen.
Herrington noterade att Solows förutsägelser om stigande priser och reglerande skatter inte hade slagit in. Från och med slutet av 1970-talet inleddes istället en lång period med avregleringar av marknaden, anfört av en annan nobelpristagare, Milton Friedman, och politiskt utfört med Ronald Reagan och Margaret Thatcher i spetsen.
Globaliseringsvågen som följde ledde till kraftigt sjunkande priser. Det genomsnittliga priset för en korg med 50 varor, från uran och gummi till te och räkor, sjönk med 72 % över hela världen mellan 1980 och 2018.3
Inte heller blev knappa resurser högre beskattade. Solow hade fel även här. Studier av Världsbanken 2014 och OECD 2017 visar att varken kostnaderna för föroreningar eller utarmning av icke-förnybara resurser har balanserats av skatter.5 Fossila bränslen bärs dessutom fortfarande upp av stora statliga subventioner.
Efter modelleringar av World3 med ny data sammanställde Herrington fyra scenarier.4
De första två utgår från business as usual varav den första slutar med samhällskollaps på grund av sinande naturresurser. Den andra bygger på antagandet att ett fördubblat uttag av naturresurser är möjligt – och leder till kollaps på grund av miljöförstörelse och klimatförändring.
Den tredje, CT (Comprehensive Technology) pekar på möjligheter att undvika kollaps. Det förutsätter exeptionella teknologiska framsteg inom bland annat resursanvändning och miljö. Priset för den är en ekonomisk nedgång på grund av höga teknikkostnader.
Bara det fjärde scenariet kan ge mänsklig välfärd på hög nivå. Den förutsätter dels att CT genomförs, dels att samhällets prioriteringar omvärderas.
Ofrånkomligt är att tillväxt inte längre kan kvarstå som ett övergripande mål i den rika världen, menar Herrington. Industriproduktionen behöver begränsas. Värderingar, politik och mänskligt beteende förändras. Miljö, hälsa och utbildning prioriteras.
En artikel om hennes analys av World3 blev viral och fick genomslag i medier runt om i världen. Hösten 2022 kom hon ut med en uppföljning, boken Five Insights for Avoiding Global Collapse.5
Jag kunde inte hitta en kommentar till hennes bok i The Economists arkiv, trots den stora spridningen av hennes arbete. Det huvudsakliga marknadsliberala motargumentet kan ändå urskiljas i kommentarerna om Limits to Growth. Förenklat bygger det på att alla negativa prognoser förr eller senare besegras av marknadens förmåga att driva fram innovationer som ändrar förutsättningarna.
Detta sammanfattas elegant i en artikel i The Economist från maj 2023 under rubriken Meet the Left-wing Europeans Who Want to Shrink the Economy.6 Här inbegrips den gröna omställningen i marknadens arsenal av uppfinningsrikedom:
“Att hitta lämpliga lösningar kommer att kräva hårt transplantat och mycket mänsklig innovationsförmåga. Det är just det som ekonomisk tillväxt består av. Ju mer av det, desto bättre.”
Likt tidigare artiklar i ämnet diskuterar den emellertid inte de miljöaktivistiska argumenten: att konsumtionen av icke förnybara naturresurser ständigt växer, att konsumtionen har vuxit snabbare än både jordens befolkning och BNP, att ökningen vid sidan av klimatförändringen och andra globala miljöförändringar också skapar lokala miljöproblem som ändrar livsbetingelser.
Artikeln tar inte heller upp de högst aktuella svårigheterna med att hävda klimatmålen mot tillväxtmålen. Exempelvis att EU sannolikt kommer att missa alla klimatmål som medlemsländerna har beslutat om för år 2030.7
Tillväxtskeptikernas påstående är alltså: Evig tillväxt är en matematisk orimlighet. Brist på naturresurser och miljöförstöring kommer att leda till kollaps om inte kraven på tillväxt i den rika världen sänks.
Det marknadsliberala svaret lyder på ett ungefär: Det kommer att ordna sig men vi vet inte hur.
En annan tänkbar fråga är: Vilka behov behöver tillfredsställas för att våra korta liv ska kännas meningsfulla? Om svaret är att köra omkring i ett 2,5 tons batteridrivet teknikpalats, som utan fördröjning är uppkopplad till hela världen, finns skäl för pessimism. Då kan vi undra om inte människans behov har skruvats ur sitt rätta läge.
***
Fotnot: Det finns fler forskarrapporter vid sidan av Gaya Herringtons som avfärdar ständig tillväxt som ett samhällsmål (eller att den materiella tillväxten, fabriker, skyskrapor, personbilar med mera kan ersättas med tjänster som frisörer, lärare, fysioterapeuter etc). Tidningen Foreign Policy tar upp tre liknande rapporter (bland annat från FN:s miljöprogram 2017) i en artikel 2018: Why Growth Can’t Be Green
Källor:
1 The Limits to Growth, 1972
2The American Scientist, 2012
3 The Economist 2022
4Gaya Herrington, Earth4 All Deep Dive, 2022.
5Gaya Herrington, 2022: Five Insights for Avoiding Global Collapse
6 The Economist, 2023
7Europaportalen: EU missar alla klimatmål, 2023
PERSUN.SE
