Kategorier
Politik | Samhälle | Ekonomi

Paranoid nationalism: En ful, maktgalen kusin

Nationalism föds. Den finns i längtan och strävan efter frihet, historiskt i strid mot fjärran förtryckare. I dagens Ukraina. Den blir en kraft med löften om gemenskap, självbestämmande och trygghet. Men den har en ful kusin: Den paranoida nationalismen.

Begreppen “Den paranoida nationalismen” och “den fula kusinen” är hämtade från den marknadsliberala tidskriften The Economist som i september fyrar av en bredsida mot den växande nationalistiska rörelsen.

Den här “kusinen” som tidningen skriver om har ingen särskild färg på ideologin, varken sin egen eller hos de som han utpekar som fiender. De kan vara röda eller blå, eller bara mörkhyade.

Några exempel:

I Kina utmålar Xi Jinping regimkritiker som den västliga imperialismens ondskefulla agenter. Putin påstår att Ukraina är en marionett som sprattlar i Natos trådar, styrt av en nazistisk klick som vill förinta Ryssland. Indiens ledare varnar för muslimer. Hävdar att de bedriver en “kärleksjihad” för att förföra unga kvinnliga oskulder av hinduiskt ursprung. Tunisiens president målar upp en svart afrikansk komplott som hotar landets araber. 

Svenska nationalister kallar politiska motståndare för socialister och landsförrädare med hänvisning till den stora invandringen. Ledaren, Jimmie Åkesson, påstår att alla övriga partier “står för en överideologi med det uttalade målet att slå sönder vår nation”.1

The Economist beskriver hur den paranoida nationalismen söker makt i rädslor. Rädsla för det okända, de främmande människorna, de obekanta idéerna. Det som finns bortom kontroll. Rädsla för fattigdom, hungrande människor, klimatförändringar, våld.
Rädsla för hot mot det vanliga livet. 

Nationalistledarna utnyttjar rädslorna. De eldar på och piskar upp misstro och hat för att gynna sig själva och sina kumpaner. I jakten på makt tar de strid mot den globala ordningen och överstatliga institutioner med samma förgiftande blandning av överdrifter och lögner. 

Den ledande EU-juristen Michael Dougan vid University of Liverpool hävdar att “Brexit” inför folkomröstningen 2016 var “en av de mest oärliga kampanjer som detta land någonsin har sett.”2 

De fula kusinernas avsikt är att lura sina anhängare. När de väl kommit till makten blåser de in nytt syre i den nationalistiska glöden för att distrahera folket. Övergrepp döljs genom att frammana demoner som stjäl uppmärksamheten. 

Daniel Ortega, Nicaraguas president. Han kommer tillbaka till makten 2006, tar kontroll över medierna och framkallar sin gamla fiende USA som demon. Han stämplar politiska motståndare som “agenter för Yankee-imperiet” medan han bakom scenen positionerar familjen i maktens korridorer. När massprotester utbryter 2018 kallar han demonstranterna för vampyrer och låser in dem. Tidigare i år stämplas en jesuitisk order som “centrum för terrorism” och förbjuds. Den har funnits där ända sedan tiden då Nicaragua inte ens var ett land.

Medan folket är upptaget av demonerna passar nationalistiska ledare på att råna det egna landet. Liksom Ortega fångar de staten i ett grepp genom att fördela maktpositioner till kumpaner, familj eller släkt. Liksom Jacob Zuma i Sydafrika korrumperar de statliga bolag och stoppar pengar i egna fickor. Kumpaner till Putin, oligarkerna, blir miljardärer.

Ju större nationalismen blir, desto större tenderar korruptionen att bli, skriver The Economist. Verktyget, den paranoida nationalismen, används för att avveckla de kontroller och balanser som vakar över landets förvaltning och demokrati: fri press, oberoende domstolar, ickestatliga organisationer (NGO), krafter i civilsamhället och politisk opposition.

Kusinerna säger inte: Genom att styra förvaltningens kommissionärer vill jag blockera mina politiska motståndare. 
De säger: Kommissionärerna är förrädare!

De erkänner inte att de vill pressa tillbaka NGO-organisationer för att undvika granskning. 
De pekar istället ut dem som globalisternas agenter, nationens fiender, och inför absurda kontroller eller helt enkelt förbjuder dem. 

De stänger inte medierna men de sätter press på kritiska journalister och publicister. I det fulländade tillståndet kontrollerar eller äger de medieföretagen. 

Enligt en uppskattning av The Economists analyspanel har minst 50 länder minskat utrymmet för det civila samhället under de senaste åren.

Ett exempel är Tunisiens president Kais Saied. Innan han började anklaga svarta människor för sitt lands problem, var han impopulär. Hanteringen av ekonomin var hårt kritiserad. Nu har han fått tunisier med sig mot den lilla minoriteten av svarta. Samtidigt har Saied urholkat rättsväsendet och stängt kommissionen som arbetar mot korruption.

Med svaga institutioner underlättas nationalistledarnas övergrepp. Despoterna i Nicaragua, Iran eller Zimbabwe är visserligen mindre begränsade än ledarna i exempelvis Ungern eller Israel. Men i alla dessa länder (och många fler) har makthavarna hittat på eller överdrivit hot mot nationen. Hoten används som förevändning för att försvaga domstolarna, pressen eller oppositionen och ge spelrum för en korrupt administration.

I Sverige som i många andra länder utmålas EU som ett hot mot nationens självständighet och islam mot själva existensen.

De auktoritära krafterna är på frammarsch efter att ha pressats tillbaka efter det kalla krigets slut, när demokrati bredde ut sig. Land efter land införde då fria val och begränsade den verkställande makten. Utrymmet för makt- och plundringssugna politiker minskades. Men i den allmänna desillusionen efter finanskrisen 2007-09 såg de auktoritära krafterna möjligheten att vinna tillbaka mark. Paranoid nationalism gav utrymme och verktyg för att demontera irriterande kontroller och balanser: de demokratiska institutionerna.

Utrymmet skapas av misstänksamhet. Om en ledare kan skapa ett klimat av så djup misstänksamhet att lojalitet kommer före sanning, då kan varje kritiker stämplas som en förrädare, skriver the Economist. I länder som har utstått kolonialt styre – eller inblandning av USA, liksom många i Latinamerika – finns en publik redo för att ta emot budskapen.

Kritiker försöker göra sina röster hörda i oväsendet. I Demokratins Skymning3 beskriver den prisbelönta journalisten Anne Applebaum hur auktoritativa krafter demonterar demokratiska institutioner, bland annat i Ungern och Polen.

Den österrikiska statsvetaren Natascha Strobl analyserar i boken Radikaliserad konservatism4 hur etablerade partier rör sig i det politiska landskapet. Med bland andra österrikaren Sebastian Kurz och Donald Trump som exempel visar Strobl hur konservativa krafter kopierar högerradikalt språkbruk och nationalisternas förhållandet till medier och sanning. Det politiska normala förskjuts i jakten på makt.

Paranoid nationalism är inte på väg att försvinna. Ledare lär av varandra. De är friare nu. The Economist menar att Västvärlden har tappat tron på sitt program för att sprida demokrati och gott styre.

Men om vanliga människor bara kunde se igenom lögnerna bakom paranoid nationalism, skulle de inse hur fel det är, skriver tidningen med tanke på den kinesiska befolkningen. Men det gäller nog alla befolkningar där paranoid nationalism vinner terräng.

*

Högernationalism på frammarsch


Europa: Antal platser för högernationalistiska partier med social konservatism och motstånd till invandring som gemensamma ståndpunkter, 2022-09-26. Källa: Statista.

Demokrati på tillbakagång

***

Texten är delvis en översättning och tolkning av en ledare i The Economist, där delar av landsuppgifterna är hämtade. Artikeln finns i sin helhet här:

https://www.economist.com/leaders/2023/08/31/how-paranoid-nationalism-corrupts

Andra källor

1.Ur Åkessons “Almedalstal” i Sveriges Riksdag 21-07-05.

2. University of Liverpool 2016: Professor Michael Dougan on UK after vote to leave

3. Anne Applebaum 2020: Demokratins Skymning

4. Natascha Strobl 2022: Radikaliserad konservatism

***
www.persun.se
Antal besökare och besök

visit/share/like
Dela
Dela
close

Share

Get new posts by email: