Kategorier
Politik | Samhälle | Ekonomi

“Flyktingkrisen” slutade med finansiellt överskott

De pessimistiska prognoserna var felaktiga. Det blev inga underskott. Tvärtom. Åren 2015 – 2019 gav överskott både i statens och kommunernas finanser. Det visar statsvetaren Peo Hansen i boken Migrationsmyten.
Kan det verkligen vara sant?
Ja, det är faktiskt svårt att säga emot.

(Uppdaterad 18 augusti 2022)

Invandring 2012 – 2018

De flesta tog för givet att flyktingkrisen som eskalerade 2016 med 163 000 invandrare skulle bli en dyr affär för landet. Inget annat EU-land tog emot så många, proportionellt sett. Kommuner, myndigheter, skolor ansträngdes till bristningsgränsen.

Det skulle kosta. Regeringen, Ekonomistyrningsverket, Konjunkturinstitutet, EU-kommissionen prognostiserade miljardunderskott i statsfinanserna och ekonomer satte en prislapp på varje flykting. Allt detta gav ytterligare bränsle åt migrationens hårdaste kritiker. Ryktesspridningen tog fart i sociala medier. Svenska skattebetalare skulle drabbas. Välfärden urholkas.

Så, när Peo Hansen hävdar motsatsen gungar det till, åtminstone i min begreppsvärld. Sverige har inte alls förlorat, säger han. Tvärtom har det blivit pengar över.

En professor i statsvetenskap förväntas inte ange felaktiga faktauppgifter men jag kontrollerar ändå. Går igenom statens finansiella resultat 2015–2019 och ser att det stämmer. Staten har finansiella överskott varje år. Hur gick det då till? Var det kanske kommunerna som i smyg fick ta den ekonomiska smällen?
Nej, inte alls.

Peo Hansen arbetar vid Linköpings universitet. Boken gavs ut 2021.

De statliga bidragen stimulerade kommunernas ekonomier, ökade aktiviteterna, drev skatteintäkter och gav nästan alla kommuner överskott 2016, då invandringen var som störst. SKR, arbetsgivarorganisationen för kommuner och regioner talade om ett av de starkaste åren någonsin, med bara nio kommuner som visade underskott.

Statens utgifter blev alltså inkomster för kommunerna. Men varifrån kom då pengarna om det inte visas underskott någonstans? Ur trollkarlens hatt?

Hansen förklarar det utifrån en amerikansk penningteori som dök på 1970-talet, under benämningen Modern Monetary Theory, MMT och som i likhet med Keynesianismen är motståndare till åtstramningspolitik under dåliga tider. Förenklat bygger resonemanget på att en stat med egen flytande valuta, alltså obunden till andra valutor och säkerheter, kan ge ut så mycket pengar den vill så länge penningmängden inte äts upp av inflation.

Den populära jämförelsen med hushållsekonomin blir därmed irrelevant. Ett hushåll i kris kan ju inte trycka nya pengar utan måste låna och sätta sig i skuld. Detsamma gäller företag och kommuner. Staten kan däremot, teoretiskt sett, skriva upp tillgångarna då mer pengar behövs. Det sker med tangenttryckningar, bland annat genom lån till affärsbankerna som i sin tur lånar ut pengarna till aktörer i samhället.

Den så kallade flyktingkrisen och pandemin har visat att teorin ser ut att fungera, menar Hansen. Kriserna tvingade Sverige och även EU att överge hushållsbudgeten, det som kanske felaktigt kallas sunda statsfinanser.

Istället för att utgå från målet “sunda statsfinanser” kan alltså en stat enligt MMT:s förespråkare sätta upp mål som istället utgår från behov, till exempel inom sjukvård och skola, och ge ut de pengar som krävs för att genomföra det. I boken framhåller Hansen att problemet inte är pengar utan reella resurser. Framför allt människor.

Han pekar på att behovet av arbetskraft i Sverige är stort. SKR uppger att svensk välfärd behöver anställa 200 000 personer fram till 2026, samtidigt som 300 000 anställda kommer att gå i pension. Således är behovet en halv miljon människor, bara i välfärdssektorn.

Ändå ligger Sverige bra till, menar Hansen. I en överlag åldrande befolkningen, med minskande andel arbetsföra inom EU, är Sverige det enda landet vars medianålder inte ökat 2010-2020, vilket till största delen beror på invandringen.
En av SKR:s slutsatser är att utrikes födda eller nyanlända måste rädda äldreomsorgen.

Att staten kan ge ut de pengar som behövs låter förstås alltför bra för att vara sant och kritikerna, de sunda statsfinansernas försvarare, pekar på inflationsrisken. För mycket pengar i omlopp skapar överhettning och driver upp priserna. Penningtillverkningen kräver att motsvarande faktiska värden skapas. Annars blir det konstjord andning och en nota som kommer senare i form av inflation och vikande BNP.

Självklart måste det finnas gränser för hur mycket pengar som kan skapas, men exakta beräkningar på var den gränsen går låter sig uppenbarligen inte göras.

Den före detta amerikanska riksbankschefen Alan Greenspan lär ha sagt att han inte ens vad pengar är längre. Klart är i alla fall staten måste minska tillgången på pengar om inflationen skjuter i höjden. Centralbankernas verktyg är den så kallade reporäntan, alltså räntan på pengarna som affärsbankerna lånar av Riksbanken för sin verksamhet. När räntan höjs blir pengar dyrare, så att säga. MMT förordar enligt Hansen att penningmängden minskas genom skattehöjningar.

Att ha “sparat i ladorna inför sämre tider” tycktes inte ha fått någon större betydelse under pandemin. Länder som Polen och Storbritannien som ligger långt efter Sverige i disciplinen sunda statsfinanser kunde lika obesvärat öka penningmängden för att hålla igång ekonomin under pandemin.

Oavsett hur de framtida kostnaderna för invandringen utvecklas kan det alltså konstateras att flyktingmottagningens kostnader blev försumbara om ens mätbara under den så kallade flyktingkrisen, trots alla svarta rubriker. Hansen visar också på att samhällets verkliga kostnader för flyktingar inte enbart ska beräknas på utbetalningar av bidrag och inbetalningar av skatt. Det blir helt enkelt fel. Men att flyktingar kommer i arbete är förstås lika viktigt som tidigare för ekonomin och samhällsklimatet på lång sikt.

För övrigt, om boken Migrationsmyten, kan sägas att den ger en mycket ingående beskrivning av EU:s och dess medlemsländers motstridiga politik: det stora behovet av arbetskraft kontra viljan att hålla den utanför gränserna.

*

Källor:

Gamla prognoser på “flyktingkrisens” kostnader cirkulerar forfarande i sociala medier. Prognoserna byggde endast på statens utgifter och bortsåg från att de statliga bidragen för asylinvandringen skulle stimulera kommunernas ekonomi.

Resultatet: Som diagrammet nedan visar blev det inga underskott i statsfinanserna under flyktingkrisen 2016–2019. Tvärtom och mot regeringens egen kalkyl blev det istället stora överskott och finansiellt sparande för staten. Först 2020 vändes överskott till underskott, till följd av pandemins utbrott.

Källa: Ekonomistyrningsverket.

Fotnot: Som jämförelse kan sägas att Riksbanken i juni 2022 hade gett ut nära 700 miljarder kronor i stimulansåtgärder för att hantera pandemin. (I form av räntebärande värdepapper till affärsbankerna. Med andra ord: tillverkade pengar.)

persun.se
10 524 besökare sedan maj 2020

visit/share/like
Dela
Dela
close

Share

Get new posts by email: