Kategorier
Politik | Samhälle | Ekonomi

Klassrummet – i ett fallerande system

Klassrummen känns igen. Här sitter de blivande ledarna, de ovanligt intelligenta och ambitiösa, tävlingsmänniskorna, idrottstypen, hästflickorna, de praktiska, pedanterna, de obotligt slarviga, fuskarna, de lata, mobbarna, de aggressiva och de oändligt behövande. Kanske en blivande brottsling.

Just i denna skola, färre av de övre i listan, och påfallande många i kategorin behövande. (Bilden är från en annan skola.)

Jobbet är att uppfostra och undervisa. Mycket mer uppfostran än vad folk tror. Oftast är jag ensam lärare i klassrummet med tjugofyra olika personligheter. Namnen skvallrar om att två av tre har utrikes födda föräldrar. En acceptabel blandning. Integrationen pågår för fullt.

Men det är svårt. Varje dag är en kamp för att behålla ledarskapet och styra skutan. Den kränger. Synbar svaghet och dålig planering bestraffas lika snabbt som belöningen kommer, i deras ögon, när saker blir bra.

På andra sidan väggen jobbar en lärare med parallellklassen. Vi samarbetar och hänger kvar på skolan och pratar. Mest om barnen. De har ingen aning om hur mycket vi pratar om dem. Hon har närmare fyrtio års erfarenhet av att uppfostra och lära ut och besitter den oslagbara förmågan att både vara sträng och omtänksam.

Vi har kul och är engagerade. Ingen tvekan om saken. Den som saknar engagemang ska inte vara lärare. Men med eftermiddagen kommer tröttheten. Klasserna är svårhanterliga. Många elever har det svårt, många viskar efter hjälp. Några skriker.

En av orsakerna till läget är friskolan i grannskapet. Den har lyckats få över en hel del elever och deras elevpengar. De är barn till föräldrar med ordning och reda, som stöttar och väljer skola. Kvar blir en alltför stor andel barn med särskilda behov. De viskande och skrikande. De kostsamma.

Kvar blir också personal- och lokalkostnader. Varje elev som värvas av en friskola tar med sig 100 procent av elevpengen men bara tio procent av kostnaden, enligt konsultfirman KPMG. (Uppgift från tankesmedjan Balans.)

Tiden är knapp. Skolan har inte råd med böcker i alla ämnen så vi skyndar till kopieringsmaskinen och kopierar upphovsrättskyddat material. Det är tidsödande och illegalt.

En del av tiden som blir kvar går till kompetensutveckling. För att råda bot på skolans dåliga resultat har ägaren, den kommunala skolförvaltningen, bestämt att lärarna ska utvecklas. Tyngdpunkten ligger på anpassad undervisning till elever med särskilda behov.
Föga förvånande.

Vi håller god min, vet att det är bortkastad tid, eller snarare stöld av tiden som så väl behövs till annat. Problemet är inte att lärarna är dåliga. Problemet är att skolan varken har råd med böcker eller extralärare som kan ta hand om elever med särskilda behov. Problemet är ett uselt skolsystem. Om kommunala skolor får extra tillskott måste friskolorna kompenseras i motsvarande grad, oavsett behov. Det har inte kommunen råd med.

Alla ansatser till att ta upp detta självklara förhållande motas bort. Det är förståeligt. Rektorer kan sparkas. På förra skolan sparkades två rektorer som inte höll budget.

När förutsättningarna för att klara uppdraget på ett bra sätt saknas kommer frustrationen. Förr eller senare. Som trötthet. Men saken är mycket större än så. Det är i skolan som barnen ska få förutsättningarna att lyckas i livet. Det är här integrationen mellan inflyttade och infödda sker helt naturligt, om bara möjligheten ges.

Att så många blir lämnade utan den hjälp de förtjänar är ett samhälleligt misslyckande. Tonåringar och unga män, som istället för utbildning hamnar i affärer med narkotika och mördar varandra, är misslyckandets yttersta nödrop. Ingen ung man vill dö och ingen förälder vill förlora sitt barn. Och inget talar för att detta går att skrämma och straffa bort.

perzun.se
6564 besökare sedan maj 2020

visit/share/like
Dela
Dela
close

Share

Get new posts by email: