Jesus älskar alla barnen

Men alla älskar inte ärkebiskopen.

Söndagsskolan. Året är 1965. Vi, en handfull barn, klipper och klistrar på temat Jesus med änglar, vita moln och lamm i fårbetade landskap, får i oss berättelser om Jesus godhet och underverk. Vi tar i från tårna och sjunger:

Jesus älskar alla barnen, 
alla barnen på vår jord. 
Röd och vit och gul och svart, 
gör det samma har han sagt. 
Jesus älskar alla barnen på vår jord.

Högst och starkast av alla sjunger fru Ingrid Selberg. Hon är ledaren och har kolsvart hår, tjusig med en rejäl näsa. Också viktig eftersom hon från sitt hem mitt i byn också förestår Postplats 950 18 Bensbyn, där byborna hämtar posten. Dessutom är maken Gustav Adolf sågverksägare.

Byn är liten. Drygt 200 invånare. Ändå alltför stor för en enda trosriktning. Därför bygger en handfull baptister ett eget kapell i början av 1900-talet. Det är där vi tränas i kristendom.

…röd och gul och vit och svart, gör detsamma har han sagt.

Fru Selberg berättar om hur det går till när Moses får de gudomliga lagarna nedskickade från himlen och jag tror innerligt på gud och undrar om ett straff kommer. En blixt som klyver huvudet? Han, med det vita skägget som sitter uppe bland molnen, som ser och hör allt, och jag har förvisso sagt en hel del fula ord. Lärt av far och storebror. Pappa svär högt och länge när han blir förbannad. Ännu har jag inte stulit men helt säkert har en och annan lögn lämnat läpparna.

Det verkar ändå ganska lugnt. Jesus förlåter, säger fru Selberg. Han är liksom snällare än gud, och också gud på något sätt. Gör mot andra som du vill att andra gör mot dig, säger hon att Jesus säger.

Så klämmer vi från tårna: Jesus älskar alla barnen…

Påståendet att röd och gul och vit och svart gör detsamma utmanas aldrig. Det finns ingen anledningen att grubbla över det. Byn med anor från 1400-talet är helvit.

Röster viskar att byborna i alla tider föredragit makor och makar inom byn. Därför är sammanhållningen bra. Med en pappa från Hertsön (som då var en by i utkanten av Luleå) och en mamma från trakterna kring Sordavala vid Ladoga, är vi kanske det närmaste som går att komma en invandrarfamilj.

Mamma nynnar melankoliska finska sånger i köket. Som barn får hon fly hals över huvudet från kriget. Morfar är frontsoldat. Eftersom jag anammat hennes brytning går jag hos en talpedagog som byskolan ordnat fram, och slipas till.

Vi bor utanför bykärnan med landsvägen bara några meter från huset. Att jag räknas som utböling klargörs i de första mötena med pojkar från innerbyn, urinvånarna. Jag åker på stryk och blir förnedrad. Munnen fylls med sand. Kanske passar jag inte in. Åker på stryk många gånger, oftast på skolgården. Killarna i mellanstadiet står i en ring runt om, så det inte ska synas från fönstret till rummet där lärarna dricker kaffe. Men jag ger aldrig upp, är obotligt kampvillig och blir bättre och är som tioåring starkare än den där starka killen. Och den bästa på fotboll. Alltså respekterad.

Idrott är min första passion. Jag slukar allt som har med idrott att göra och får outplånliga intryck. Ser de svarta löparna Tommie Smith och Juan Carlos stå på prispallen under olympiaden i Mexiko 1968. Den amerikanska nationalsången ljuder men de höjer tigande behandskade nävar mot skyn. Black Power. På tv visas det om och om igen.

Världens bästa fotbollsspelare är svart, heter Pelé och älskas av en hel värld. Den oemotståndliga boxaren Cassius Clay ser det absurda i att som svart skickas till andra sidan klotet för att döda gulingar. De är inte mina fiender, säger han och sätts i fängelse. Han konverterar till islam och tar namnet Muhammed Ali.

Trots detta faller jag som tonåring till föga för negerskämten som cirkulerar på 1970-talet. De är så grova att jag inte vill ge något exempel. Det går inte. Men då, med tonåringens outvecklade förstånd, tränar jag in ett helt batteri och blir uppmuntrad över att folk skrattar. Pappa skrattar högt och jag mår bra. Ända fram till en middag då syster A:s svärfar Hakvin är med. Det är i Boden. Han spänner blicken i mig. Han ler inte. Det där är inte roligt, säger han. Inte mer än så, men blicken säger allt. Jag förstår och skäms som en hund och drar aldrig mer ett negerskämt.

Jag har undrar över hur mycket allt det där kan ha format värderingarna. Svårt att veta säkert. Livet är en oändlig mix av intryck. Oavsett gör jag mina arbetspass på twitter. Inte i tron att kunna omvända rasister, men för att markera. Inte vara passiv, inte låta dom ostört få flytta fram positionerna.

Nu är det muslimerna som är i skottgluggen.

Ärkebiskop Antje Jackelén engagerar sig. Hon sträcker ut handen till islam och träffar muslimska företrädare. Möten hålls mellan kristna, judiska och muslimska företrädare och de gör gemensamma uttalanden, fördömer allt religiöst motiverat våld.

Saken är mycket större än Sverige. Påven träffar också muslimska företrädare. Det pågår en dialog mellan de tre abrahamitiska religionerna. Inte så underligt egentligen, när de kommer ur samma källa och erkänner samma gud. De tar avstånd från våldet.

Rasisterna på twitter är inte nådiga. Det utbryter en storm av angrepp mot Antje Jackelén. Nu är hon muslimkramare. Svikare. Förrädare. En skam för kyrkan. Alla ska de lämna svenska kyrkan i protest.

Antje Jacklén lämnar twitter. “Twitter kom att framstå mer och mer som en domstol, och i dag fungerar det ibland som rena avrättningsplatsen”, skriver hon.

Ja, angreppen är grova och fula. Jag tror knappt det är på riktigt och kommer att tänka på den där kristna sången i Söndagsskolan.

Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord.

Vart tog sången vägen?

Från början en krigssång

Snubblar över en hel del intressant information när jag googlar om sången. Kanske något för den nördiga att ta del av. Den kommer alltså inte från kristendomen. Melodin och den ursprungliga texten skrivs 1864 under det amerikanska inbördeskriget av George F. Root. Krigssången blir populär i hemmen och bland soldaterna vid fronten. Tramp, tramp, tramp (Prisoner’s song)

Tramp, tramp, tramp! The boys are marching
Cheer up, comrades, they will come
And beneath the starry flag, we shall breathe the air again
Of the free land in our own beloved homes

Den skrivs i Chicago och har svensk anknytning eftersom George F Root är en följare till den svenske filosofen och vetenskapsmannen Emanuel Swedenborg. Därefter, förmodligen när kriget är över, i slutet av 1800-talet, skriver baptistpastorn Clarence Herbert Woolston från Philadelphia en religiös variant: Jesus Loves the Little Children.

Jesus loves the little children,
All the children of the world.
Red and yellow, black and white,
All are precious in His sight,
Jesus loves the little children of the world.

När den försvenskas av baptister i Sverige är oklart. Man kan anta att den dessförinnan tas upp av den svenskfödde fackföreningskämpen Joe Hill som i början av 1900-talet gör den till en kampsång om luffaren som förgäves söker jobb. The Tramp.

Tramp, tramp, tramp, keep on a-tramping,
Nothing doing here for you;
If I catch you 'round again,
You will wear the ball and chain,
Keep on tramping, that's the best thing you can do.‎

Fred Åkerström gör en svensk version 1967. Luffaren.

Tramp, tramp, tramp gå på och trampa
Här finns ingenting att få
När du kommer hit härnäst
Åker du i mörk arrest
Det är bäst för dig att trampa och gå på

Vet inte om den kristna versionen fortfarande används.
Inte heller om söndagsskolan finns kvar.

🧙‍♂️ perzun.se
5119 besökare sedan maj 2020