Jobbade mer än tjugo år med ”utlänningar”. Under den senaste perioden med japaner, kineser, koreaner, malaysier, thailändare, singaporianer och australiensare. Dessförinnan européer och amerikaner.
Många trevliga och intressanta middagar blev det. Ingen brist på samtalsämnen. Har man liknande utbildning och jobbar med samma saker går tankarna ungefär likadant, oavsett varifrån man kommer. Kulturskillnader är intressanta kryddor som är underhållande att prata om. Och då, när det sker, vet man att vi i grunden är lika: vill ha familj, vänner, vara omtyckta, ha försörjning, intressen, fred.
Återvände till Göteborg efter några år som ”utlänning” i Tokyo och många resor i Sydostasien.
Rasismen kom som en chock.
Inte för att den är ny. Minns ju negerskämten på 70-talet, kalabaliken i Sjöbo på 80-talet, lasermannen som sköt mörkhyade på 90-talet, flyktingströmmen från Balkankriget (jobbade då som journalist och fick hantera läsares krav på att få varje brottslings nationalitet angiven, vilket vi naturligtvis vägrade).
Nej, det var det öppna, osminkade hatet som förvånade, och som fortsätter att förvåna. I synnerhet det som urskillningslöst riktas mot muslimer.
När grova, nedsättande och djupt förnedrande kommentarer får hundratals tillrop och likes, ibland tusentals, vet man att något har gått fel. Det är inget annat än ett försök att avhumanisera människor ”som inte passar in”. Alltså första steget till… ja vaddå?
Hur kan det ske? Utan tvivel underlättas det genom diskreta blinkningar från ett av de största riksdagspartierna.
Därför tar jag mina arbetspass på twitter.
🧙♂️ perzun.se
